Internetleverantörernas roll vid upphovsrättsintrång på internet - förutsättningar och framtida överväganden

Sammanfattning: Rättighetsinnehavare ska enligt art. 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ha möjlighet att begära ett föreläggande mot en mellanhand vars tjänster utnyttjas av tredje part för att göra intrång. I mål C-314/12 UPC Telekabel har EU-domstolen slagit fast att internetleverantörer är mellanhänder och att det räcker att leverantörerna endast tillhandahåller internetaccess för att ett föreläggande i princip ska vara möjligt att utverka för en rättighetsinnehavare. Det är på senare tid omdiskuterat huruvida denna möjlighet även gäller när föremålet för föreläggandet är en indirekt intrångsgörare. Den aktuella artikeln har implementerats i Sverige genom 53 b § i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk som stadgar att ett vitesföreläggande får meddelas mot den som vidtar eller medverkar till en åtgärd som innebär intrång. 53 b § har länge uppställt ett krav på att en internetleverantör objektivt medverkat till ett intrång i straffrättslig mening för att ett föreläggande skulle kunna meddelas. I fråga om tjänsteleverantörer har lagstiftaren dessutom krävt ”någonting mer”. Detta kvar på ”någonting mer” anknöt till läran om social adekvans varmed endast tillhandahållet av internetaccess i sig inte var tillräckligt för att objektivt medverkansansvar skulle aktualiseras. Ett exempel i förarbetena som varit vägledande för huruvida bestämmelsen aktualiseras anger att internetleverantören ska ha ingått ett avtalsförhållande och därefter fått konkreta indikationer på att deras avtalspart gör intrång. Bestämmelsen har nyligen ändrats av Patent- och marknadsöverdomstolen i B2 Bredband-målet som betonade EU-rättens företräde och bortsåg från de aktuella förarbetsuttalandena. Domstolen ansåg bl.a. att krav på eget ansvar från internetleverantören inte var förenligt med kraven som uppställs i EU-rätten. Detta var första gången som en internetleverantör meddelades ett civilrättsligt föreläggande utan att det ställdes krav på objektiv medverkan i straffrättslig mening. EU-domstolen har dessutom gett de grundläggande rättigheterna som erkänns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna en avgörande betydelse huruvida ett föreläggande får utfärdas. Ett civilrättsligt föreläggande medför en konflikt mellan rättighetsinnehavarens egendomsskydd, internetleverantörens näringsfrihet och internetanvändarnas yttrande- och informationsfrihet. Det är inte en självklarhet hur dessa grundläggande rättigheter ska vägas mot varandra. Det är endast när det föreligger en balans mellan det väsentliga innehållet i dessa rättigheter som ett föreläggande får utfärdas. I uppsatsen diskuteras därmed särskilt hur en brist på effektivitet bör påverka huruvida ett föreläggande är en godtagbar begränsning av internetleverantörens näringsfrihet.