Barnets ställning under adoptionsinstitutets utveckling

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar det adopterade barnets ställning inom adoptionsinstitutet genom dess förändring över tid. Adoptionsinstitutet har förändrats i takt med samhällsutvecklingen och lagstiftaren har tidvis försökt lösa samhällsproblem med hjälp av lagstiftningen. Uppsatsens syfte är att undersöka hur barnets ställning har förändrats tillsammans med adoptionslagstiftningen. Adoption som ett institut reglerades första gången 1917 då det infördes som svensk lag. Tidigare hade människor använt sig av ättledning för att föra in ett oäkta barn i sin ätt. Barnen hade under 1900-talets början en mycket utsatt position eftersom de inte sågs som individer med egna rättigheter. Föräldralösa barn levde på barnhem eller, om de hade tur, hos fosterfamiljer men samhället uppfattade dessa barn som ett orosmoment och belastning på samhället eftersom de utgjorde en ekonomisk påfrestning på samhället och de hade sämre förutsättningar i livet. Lagstiftningen 1917 var ett sätt att lösa dessa samhällsproblem och gav barnet en relativt stark ställning genom att tillförsäkra arvsrätt och ett visst skydd gällande hävningsmöjligheterna av adoptionsförhållandet. Efter att ha haft ett någorlunda starkt skydd under 1920-talet ändrades detta genom en revidering 1944 som innebar att adoptanten fick utökade möjligheter till att upphäva adoptivförhållandet. Adoptivföräldrarnas behov och intressen sattes i första rummet på bekostnad av barnets. Adoptivbarn hamnade i en ännu mer utsatt position eftersom deras inställning till adoptionen inte hade någon nämnvärd betydelse samtidigt som adoptivförhållandet kunde upphävas relativt enkelt från adoptantens sida vilket skulle försätta barnet i en svår situation av socialt utanförskap. De starka adoptionerna infördes under 1950-talet och gav adoptivbarn en starkare ställning genom att ganska långtgående jämställa dem med biologiska barn. Men eftersom hävningsmöjligheterna kvarstod behandlades adoptivbarnen fortfarande annorlunda och relationen kunde brytas utan några märkbara konsekvenser för adoptanterna. Vändningen kom 1970 då alla svaga adoptioner automatiskt omvandlades till starka och hävningsrätten togs bort helt. Barnrättsperspektivet hade då fått genomslag och adoptivbarn jämställdes rättsligt fullt ut med biologiska barn. Barn har numera en stark ställning som egna rättssubjekt med egna specifika rättigheter som alltid måste respekteras och beaktas. Principen om barnets bästa har funnits med sedan den första lagstiftningen men beroende på tidens samhällsnormer och värderingar har fokus under större delen av tiden legat på föräldrarna och inte barnet. Med barnkonventionen som svensk lag har principen getts en bred innebörd och tillämpning och fokus ligger nu alltid på det enskilda barnet och dess unika situation.