Intagningsförfarandet vid psykiatrisk tvångsvård - patientens rättsäkerhet kontra cheföverläkarens befogenheter

Sammanfattning: Förevarande arbete syftar till att ur rättsäkerhetssynpunkt granska rättsreglerna beträffande intagningsförfarandet vid psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Därvid kommer särskild fokus att riktas mot läkarnas rättsliga ställning. För att uppnå syftet undersöks rättsäkerhetsbegreppet och gällande rätt rörande beslut om tvångsvård. Rättsäkerhetsperspektivet riktar sig mot patienten under intagningsförfarandet, varvid läkarna har en utpräglad roll. All vård som ges inom hälso- och sjukvården är i utgångspunkt av frivillig karaktär. Patienten har generellt en obegränsad rätt att avstå från vård och behandling, både somatisk och psykiatrisk. Vård mot den enskildes vilja kan endast komma ifråga under de förutsättningar som anges i särskilda tvångslagar. I fråga om psykiatrisk tvångsvård framgår förutsättningarna av 3 § LPT. Vid tvångsomhändertagandets inledande fyra veckor saknas krav på en domstolsprövning, istället är det då upp till vårdpersonalen att bedöma huruvida dessa förutsättningar är att anse som uppfyllda. Vid medgivande till längre vårdtider är det chefsöverläkarens uppgift att kontinuerligt överväga frågan om huruvida tvångsvården ska upphöra. Lagstiftningen uppställer flera moment som syftar till att stärka patientens rättsäkerhet. Rättssäkerhet är en förutsättning för att en stat skall kunna kallas en rättsstat. Rättsstatsidealet förutsätter att rättsreglerna har ett sådant innehåll att individen inte endast skyddas mot övergrepp från andra individer, utan även mot själva skyddsorganisationen. Lämnas vidsträckt utrymme för skönsmässiga bedömningar av den som ska tillämpa lagen riskerar beslutsfattandet att bli godtyckligt. Undersökningen visar att rättsreglerna, även om lagens utformning till stora delar accentuerar patientens rättsäkerhet, vid ett flertal av de bedömningar som åligger chefsöverläkaren lämnar utrymme för vidsträckta tolkningar och skönsmässiga bedömningar. Dessutom sträcker sig chefsöverläkarens lagstadgade inflytande och närmast ensidiga ansvar i förhållande till patienten anmärkningsvärt långt. Att belasta ett och samma subjekt med så hög grad av auktoritet ter sig märkligt ur rättsäkerhetssynpunkt, i synnerhet då ett flertal av dennes beslut i varierande omfattning riskerar att påverkas av skönsmässiga bedömningar.