Ensidiga och ömsesidiga dispositioner - om parternas möjligheter att påverka rättstillämpningen i dispositiva tvistemål

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Civilprocessrättens systematik bygger till stor del på rättsliga principer. Två av dessa är jura novit curia och dispositionsprincipen. Principerna, som i några fall kommer till uttryck i lag, ger domstolen respektive parterna kontroll över olika delar av processen. Enligt jura novit curia har domstolen ensam rätt och plikt att tillämpa korrekta rättsregler på materialet som presenteras av parterna. Parterna å sin sida har rätt att bestämma vilket material de presenterar, en följd av dispositionsprincipen. Traditionellt har denna uppdelning ansetts klar, men vissa möjligheter för parterna att kontrollera rättstillämpningen har förelegat. Detta i form av de erkännanden som binder domstolen vid en viss rättslig kvalificering och som därigenom får funktion som ett dispositionsmedel över rättstillämpningen. Samtidigt har partsgemensamm¬a överenskommelser, i form av avtal om rättstillämpningen, ansetts ogiltiga och icke-bindande för domstolen. Denna har alltså haft att, oaktat parternas åsikter, tillämpa gällande rätt på det presenterade materialet. I uppsatsen konstateras att grunden för att ett erkännande av rättsfaktas rättsliga betydelse är bindande inte är klar, och att idén utgör en doktrinär konstruktion. Det finns ytterst få rättsfall som ger någon belysning. Det framkommer vidare att det inte är självklart att dessa dispositioner ska behandlas annorlunda än partsgemensamma överenskommelser. Båda former av dispositioner innebär inskränkningar av jura novit curia och den enda klara skillnaden dem emellan är att ett rättstillämpningsavtal mellan parterna skulle kunna binda en part mot dess vilja i en process. Den andra formen av disposition förutsätter å sin sida att parterna agerar i enighet inför domstolen. Även om något klart svar om giltigheten för dessa erkännanden, eller om varför en partsgemensam överenskommelse med i stort sett identiska verkningar är ogiltig, inte kan ges finns det flera skäl för att man borde behandla dessa former av dispositioner likvärdigt när båda parter vill upprätthålla dem i en konkret tvist.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)