Centralbankers förändrade roll efter finanskrisen 2008 – en kvantitativ studie av skillnaden mellan inflations- och output-styrd penningpolitik

Sammanfattning: Uppsatsen undersöker skillnaden i hur centralbanker sätter styrräntan beroende på penningpolitisk inriktning före och efter finanskrisen. Syftet är att analysera avvägningen mellan centralbanker som har inflationsmålstyrning och de som styr på andra eller flera mål, enligt IMFs definition. Testen bygger på Taylor-regeln, vilken är en normativ regel för centralbankers beteende när den sätter styrräntan beroende på inflation och output-gap. Koefficienterna framför respektive variabel indikerar hur aggressivt centralbanken ändrar styrräntan vid förändring i inflation och output-gap. Ett empiriskt test görs sedan på ländernas standardavvikelse för inflationen och en omgruppering sker baserat på resultatet, i syfte att undersöka om låg standardavvikelse innebär inflationsmålstyrd penningpolitik. Testerna bygger på paneldata för 9 länder som delats in i två grupper. Sverige, Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland ingår i gruppen inflationsstyrda centralbanker och Japan, Danmark, USA och Schweiz ingår i gruppen output-styrda centralbanker. Regressionerna delas in i två tidsperioder, en innan krisen: Q1.1995 till Q4.2007 och en efter krisen: Q1.2008 till Q3.2017. Resultaten visar att det finns en signifikant skillnad i centralbankernas reaktion på förändring i inflationsgapet. Centralbanker med inflationsmålstyrning för en mer aggressiv penningpolitik mot inflationsförändringar. Däremot visar testen att historisk standardavvikelse på inflationen inte beror på penningpolitisk inriktning. Undersökningen konstaterar också att centralbankers styrräntesättning avviker mer från Taylor-regeln i perioden efter finanskrisen. Detta till följd av en lägre styrräntesättning än vad Taylor-regeln förespråkar med hänsyn till det rådande inflations och output-gapet.