”Det är en svår sak att döma enom från livet” - Ideologin bakom Göta Hovrätts användning av leuteration år 1634 till 1697

Sammanfattning: Sammanfattning År 1608 infördes Appendix. Appendix var en strafflag baserad på den mosaiska lagen och följde Bibelns straff där ett flertal brott bestraffades med döden. 1614 inrättas den första av Sveriges hovrätter och får till uppgift att bland annat se över alla underrätters dödsdomar. I hovrättens befogenheter ingick leuteration vilket innebar att de kunde mildra det i lagen föreskrivna brottet. År 1634 inrättas Göta Hovrätt vilket är den hovrätt vars praxis står i fokus i den här uppsatsen. Mellan år 1634 och år 1697 mildrar Göta Hovrätt nästan tre fjärdedelar av alla de dödsdomar som inkommer till dem. Varför man valt att leuterera en så stor andel är den fråga som besvaras i uppsatsen. Fokus ligger på de ideologier som låg bakom hovrättens agerande. I uppsatsen visas hur naturrättsliga idéer om en högre av Gud bestämd och för alla gällande lag rättfärdigade domarnas användande av sitt egna förnuft, sitt arbitrio, som grund för leuteration. Vidare diskuteras hur den roll som en domare ansågs ikläda sig och de värden en bra domare skulle personifiera alla rättfärdigade leuterationen. I uppsatsen presenteras även exempel på vilka slags omständigheter hovrätten fann vara grund för leuteration. Där kan nämnas som de mest återkommande fattigdom och oförstånd. Det presenteras även exempel på när hovrätten helt frångått lag och bestraffning för att enbart lyssna på förnuftet. Sammanfattningsvis kan man säga att synen på den svenska lagen som gällande ut in pluribus, tron på domarens arbitrio och den naturrättsliga tron att man genom att lyssna på sitt av Gud givna förstånd kunde finna det rätta i varje enskilda fall låg bakom Göta Hovrätts flitiga användning av leuteration.