Kan syrgasmättnad, fysisk funktion och självupplevda symtom förbättrats hos personer med KOL, stadium 2, efter träning av bålstabilitet i kombination med sluten läppandning?

Detta är en Master-uppsats från Luleå tekniska universitet/Institutionen för hälsovetenskap

Sammanfattning: Sammanfattning Bakgrund: KOL är en obstruktiv lungsjukdom med luftflödesbegränsningar pga.  kronisk bronkit och emfysem. De patofysiologiska mekanismer är en progressiv inflammatorisk process som påverkar hela kroppen. De viktigaste behandlingsstrategierna är rökstopp, farmakologisk behandling samt fysisk träning.  Personer med KOL har ofta en nedsatt fysisk funktionsnivå, som inte behöver vara kopplad till sjukdomens svårighetsgrad.  De viktigaste fysioterapeutiska interventionerna för KOL är mätning av fysisk kapacitet, aerob- och muskelstärkande träning, tekniker för sekretmobilisering via motståndsandning samt undervisning i energibesparande arbetssätt. Interventionerna leder till förbättrad funktionsnivå, bromsar upp sjukdomen, minskar risken för samsjuklighet med andra icke smittsamma sjukdomar (NCD), minskar risken för execerbationer, förbättrad livskvalitet, samt minskar risken att dö för tidigt (6MWT >350 m).     God bålkontroll är central för en effektiv biomekanisk funktion i syfte att maximera kraft och minimera skaderisker. En bra bålkontroll har hos friska personer visats ha en positiv effekt på diafragmas funktion, samt att bålkontrollen påverkas av andningen vilket blir extra tydligt vid fysiskt ansträngande arbete.     Sambandet mellan bålkontroll, syrgasmättnad, fysisk funktion och självskattade symtom hos personer med KOL har enligt författarens kännedom inte studerats tidigare. Syfte: Studien syftar till att undersöka om fysisk aktivitet, med fokus på förbättrad bålstabilitet och sluten läppandning, kan förbättra syrgasmättnad, fysisk kapacitet, benmuskelstyrka, balans och självskattade symtom hos personer med KOL, stadium 2. Metod: Single subject experimental design (SSED) med AB design (baslinje undersökning – intervention) användes. Primärt utfallsmått var saturation och gångsträcka mätt med 6MWT. Sekundära utfallsmått var enbensstående balans, CS-30 samt CAT. Data på kvotskalenivå analyserades visuellt med stöd av 2-SD-bands analys och celerationslinje analys. Förändringar i CAT före och efter interventionen redovisas i procent. Resultat: Fyra personer inkluderades i studien. Resultatet visar en möjlig interventionseffekt avseende gångsträcka vid 6MWT och enbensstående balans för två av deltagarna, som vid studiestart låg under eller tangerade förväntade normalvärden i samtliga parametrar. En av dessa stabiliserades avseende lägsta värde på saturation vid 6MWT. Det fanns en effekt/möjlig effekt på förbättrad benstyrka (CS-30) för de deltagare som vid studiestart låg över förväntade normalvärden i samtliga parametrar. Självskattade lungsymtom (CAT) förbättrades hos tre av deltagarna (31–55 procent) och försämrades hon en av deltagarna (-17 procent). Konklusion: Studien visar en möjlig positiv effekt av bålstabiliserande träning på gångsträcka (6MWT), enbensstående balans, antalet uppresningar vid CS-30 samt självupplevda lungsymptom (CAT) för personer med KOL, stadium 2. Fler studier behövs för att stärka validiteten av dessa fynd.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)