Skyddssyften och skuldkrav - Om BDSM och våldtäkt

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka hur skyddssyftet bakom våldtäktslagstiftningen tillgodoses i våldtäktsmål där det utövade våldet hävdas vara föremål för ett samtycke. För att en våldtäkt enligt 6 kap. 1§ 1 st. ska vara för handen krävs att en sexuell handling ska ha företagits på grund av tvång genom våld eller hot. Det finns sexuella praktiker, ofta inbegripna under begreppet BDSM, där våld och tvång kan vara en del av ett frivilligt rollspel. Det krävs då ett ansvarsfriande samtycke till våldet och tvånget från den utsattes sida. Samtycke till en sexuell handling ligger indirekt invävd som en motsats till rekvisitet tvång i 6 kap. 1§ BrB. Den allmänna ansvarsfrihetsgrunden samtycke hittas i 24 kap. 7§ BrB, och innebär att en annars otillåten gärning är tillåten om den riktas mot någon som har gett ett giltigt samtycke. Denna används ofta som en utgångspunkt för att jämföra hur frivillighet i sexuella sammanhang kan se ut, och blir än mer aktuell då ett samtycke till en våldsutövning åberopas som en omständighet som utesluter tvång. Då uppsåt krävs i förhållande till våldtäkt, kan ett putativt samtycke, alltså att den våldsutövande faktiskt trodde sig ha ett samtycke från den utsatte, leda till en uppsåtsbrist hos den våldsutövande. Det krävs enligt uppsåtets nedre gräns, likgiltighetsuppsåt, att våldsutövaren inte insett risken för att den utsatte inte samtyckt, och förhållit sig likgiltig inför följden av detta. I uppsatsen görs ett försök att reda ut vad som händer med rekvisitet tvång i våldtäktsparagrafen då detta blir föremål för en samtyckesprövning, och hur uppsåtsbedömningen i dessa fall korrelerar med det huvudsakliga bakomliggande skyddssyftet, vilket är den enskildes ovillkorliga självbestämanderätt över sin sexuella integritet. Tre domar behandlas i uppsatsen i vilka en persons uppsåtsbrist i förhållande till ett tvång diskuteras, trots att det anses utrett att det objektivt sett skett en våldtäkt. Omständigheterna som målsägande och tilltalad hävdar kan vara lika varandra, men skillnaden ligger i samtycke till våld. En tilltalads bristande uppsåt kan i dessa fall bygga på en tidigare frivillig våldsutövning parterna emellan och att målsägande inte tillräckligt tydligt gjort sitt icke-samtycke gällande. I uppsatsen förs en argumentation angående huruvida den subjektiva uppsåtsbedömningen faller väl ut när det möter skyddssyftet i de fall ett betvingande blir föremål för en samtyckesprövning. Det diskuteras om uppsåtsprövningens subjektiva karaktär lägger fokus på inställningen hos gärningspersonen, när skyddet i lagen siktar på den utsattes autonomi. Det förs också en diskussion angående en utvidgning av skuldkravet i brottet våldtäkt till oaktsamhet, vilket skulle kunna skapa en starkare skydd vid utövande av sex med våldsinslag.