Barn under 15 år som misstänks för brott - En undersökning av institutet bevistalan och oskyldighetspresumtionen

Sammanfattning: Ett barn under 15 år som begår brott kan inte dömas till någon påföljd. Trots det kan en domstol i vissa fall pröva om ett barn under 15 år har begått ett brott genom en s.k. bevistalan. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka den närmare innebörden och den praktiska tillämpningen av institutet bevistalan i 38 § LUL. Dessutom är syftet att undersöka vilken betydelse oskyldighetspresumtionen i EKMR och barnkonventionen har när ett barn under 15 år misstänks för brott. Dessutom ställs frågan om hur oskyldighetspresumtionen förhåller sig till en bevistalan. För att undersöka detta har utgångspunkt tagits i den rättsdogmatiska metoden. Uppsatsen har även ett rättssäkerhetsperspektiv. För att en bevistalan ska kunna väckas krävs att en brottsutredning enligt 31 § LUL har slutförts. I dessa fall får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning från socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare väcka en bevistalan. Utifrån det undersökta materialet kan det konstateras att den nuvarande regleringen innehåller flera oklarheter. Det kan vidare konstateras att oskyldighetspresumtionen alltid ska få fullt genomslag, förutom när en bevistalan leder till en dom som anger att det är utrett att barnet har begått ett brott. Det innebär även att företrädare för staten måste beakta oskyldighetspresumtionen vid uttalanden och när utredningar läggs ner. Slutligen kan det konstateras att oskyldighetspresumtionen inte ställer upp ett krav på att en domstolsprövning ska ske när ett barn under 15 år misstänks för brott. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dock en sådan ordning förespråkas.