Anhörigas upplevelse av vård till en person med stroke efter utskrivningen från slutenvården : En litteraturstudie baserad på artiklar med kvalitativ design

Sammanfattning: Bakgrund: I Sverige får 30 000 personer per år stroke, den vanligaste orsaken till neurologiskt handikapp i vuxen ålder. Anhöriga spelar en viktig roll i vården för en person som fått stroke. Personen med stroke och ofta även dennes anhöriga ska kunna föra en dialog med hälso- och sjukvårdpersonal så att alla tillsammans utformar hur vård samt behandlingarna ska se ut. Den mest grundläggande aspekten för att kunna erhålla eller ge omsorg, är människors beroende av varandra för att leva. Ökad kunskap om hur anhöriga till en person som fått stroke upplevt vården, kan bidra till ökad förståelse för att bättre inkludera anhöriga i den vård som bedrivs för personen som fått stroke Syfte: Syftet med studien var att beskriva anhörigas upplevelse av vård till en person som fått stroke efter utskrivning från slutenvården. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ icke-systematisk litteraturstudie. Åtta vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats och som har kvalitetsgranskats och analyserats, har använts till studien. Resultat: Anhöriga berättade om hur behovet av information ofta kom upp, då de inte kände att de fick tillräckligt med information om hur de skulle ta hand om en person som fått stroke. De anhöriga behövde knyta kontakter med hälso- och sjukvårdpersonal så att de tillsammans kan leda vården via rehabilitering och hemsjukvård. Anhöriga lärde sig delvis att bli självständiga med hjälp av vården, då de själva blev förvånad över vad de klarade och hälso- sjukvårdspersonal gav dem beröm. Dock upplevde anhöriga problem med vården då de fick för lite stöd, kände sig övergivna, inte fick bli involverade i vården samt om de tappade förtroende för vården. Slutsats: Det framkommer tydligt i resultatet att när anhöriga får det stöd de behöver, fungerar vården väl för personen med stroke. Dock upplever många anhöriga hur vården inte levererar den vård de önskar. Detta kan bero på att vården helt enkelt inte har kunskapen eller resurserna till att ge de anhöriga tillräckligt med stöd. Författaren ser att det finns ett behov av att fortsätta göra liknade studier som denna, för att främja utveckling och förbättring inom problemområdet. De anhöriga fick inte tillräckligt med kunskap om vad de själva ska göra för att kunna utvecklas i sin roll som anhörig till en person med stroke. Författaren tror att en frivillig utbildning för anhöriga i konsten att bli anhörig till en person som har stroke, skulle kunna komplettera eftervården.