Rum för barn

Detta är en Kandidat-uppsats från KTH/Arkitektur

Sammanfattning:

Arkitektur är en scen för liv. Den skapar möjligheter, formar förutsättningar. Denna byggnad är ritad utifrån barn, för att undersöka vad det kan ge arkitektur att utgå från ett specifikt subjekt, samt hur arkitekturen kan agera för det subjektet och understödja dess behov.

Utformningen har även, på en större skala, utgått från en frågeställning om hur en byggnad kan agera i stadsrummet, hur intentioner kan översättas, hur tydlighet kan vara generös.

Projektet tar ställningen att generella rum som ska vara “bra för allt” även blir lika dåligt för allt. Även “generella” rum sätter gränser. Kan man ge mer genom att programera specifikt och vara tydlig med hur rummet ska agera och för vem?

Det finns vissa generella “sanningar” om en förskoleverksamhet . Samtidigt är det enorm skillnad på en 2-åring och en 3-åring. Utöver detta varierar behov under en dag. – Utmaningar som denna byggnad tar sig an.

För att kunna jobba med specificitet var en viktigt del av processen att intervjua personal på förskolor och översätta information - både om åldersgrupper, dess intressen och behov, och hur verksamheten fungerade - till aktiviteter; och utifrån dem till rumsliga idéer.

Byggnaden är baserad på ett griddsystem som skapar ramar att arbeta med denna specifika programering inom, och som också organiserar byggnaden på ett mycket strukturerat sätt (se diagram).

Förskoleverksamheten är uppdelad i åtta avdelningar med fyra åldersgrupper (1-6 år). Alla avdelningar är baserade på samma idé om procession och scenarion utöver de grundläggande kraven som kom ur intervjuerna (så som översikt och möjlighet att stänga av) men sen är denna grund (det “generella”) specialanpassat efter åldrar, främst mha skala på rum och rumselement och baserat på aktiviteter och behov. Denna uppdelning ger också varje barn en trygghet och möjlighet att röra sig fritt inom “sitt hem” i byggnaden fritt. 

Rummen har utformats dels med tanke på på olika åldersgruppers behov men även med tanke på bygganden som en “tredje pedagog” som kan stödja förskolepedagoerna - till stor del genom att vara anpassade för barnen - men även genom att underlätta kontakt och samverkan.

Inom ramarna som skapas används material till funktionella ändamål men framförallt för att förstärka upplevelsen av rumsskillnader, då avdelningarna är baserade på behovet att både kunna ha översikt, stänga av,och för barn att kunna röra sig fritt. Systemet utnyttjas också för att skapa variation i höjdled som bidrar till upplevelsen. Denna vertikala rörelse, eller knäckningarna av taket, har integrerats med behov av ljusinsläpp. Detaljer ska stödja intentioner. Höjden på dörren till toalettbåset möjliggör att man kan vara avskild utan att känna sig instängd.

En tydlig ingång var också att skapa läsbara rum för att stärka barnens känsla av självständighet (tillsamans med tillgängliggörandet) och en trygghet - som ger större möjlighet att utnyttja rummen och testa dess gränser. Även om rum- men är specifikt programerade undviker de att säga hur man ska agera - vad man ska bygga, hur man är på en lutning, vilken position som är skön att sitta i - och försöker snarare locka till utforskning och utveckling hos barn av hur man kan förhålla sig till olika typer av rumsligheter, och i förlängning utveckla relationen till sin omvärld.

Även utåt är byggnaden tydlig; höjdskillnader bildar rumsavskiljande element mellan det publika och de mer privata förskolegårdarna. Byggnaden öppnar sig mot gatan, erbjuder en riktning över taket med en tydlig slinga som kopplar stadsrummet med parken genom taklandskapet. Det erbjuds en plats för olika “grupper” att mötas - vid specifika punkter och valda tillfällen. 

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)