"Har olika patienter olika psykoser?" : Sjuksköterskors beskrivningar om kommunikation och lärande i möten med psykospatienter

Detta är en Magister-uppsats från Stockholms universitet/Institutionen för pedagogik och didaktik

Sammanfattning:

Syftet med studien var att undersöka hur sjuksköterskor skildrar och kommunicerar med psykospatienter och vilket lärande de upplever i dessa möten inom slutenvården. Metoden var halvstrukturerade intervjuer som transkriberats och sedan analyserats med hjälp av van Manens fenomenologiska och hermeneutiska metod och hans livsvärldsexistentialer; relationen, rummet, tiden och kroppen. Sjuksköterskorna beskrev patienter med skilda egenskaper som från att vara starkt fysiskt påverkade och ha kramper till att vara vältränade och se bra ut men också från att vara skrämmande till att vara trevliga. Patienter kunde ha press från anhöriga, ha mycket resurser och de kunde förbättras snabbt men också snart återkomma för inläggning. Strategier vid kommunikation beskrevs som: Ett fokus på här, nu och framåt; ett balanserat, känsligt och kärleksfullt bemötande som förmedlar ett budskap av hopp, delaktighet och realistisk framtidstro. Fysisk omvårdnad kan motverka känslor av rädsla, misstänksamhet och skygghet. Sjuksköterskan kan behöva både sätta egna känslor åt sidan och tänka sig in i patientens situation. För en lyckad kommunikation krävs: Intresse, tålamod, lust och förmåga att se problem som en utmaning vilket skapar möjligheter till lärande för både vårdtagare och personal; utrymme för reflektion som kan förbättra arbetssätt; tid och tillgänglighet för ömsesidigt lärande mellan patient, anhöriga och sjuksköterskor. Humor kan förmedla hopp och avdramatisera kitsliga stämningar. Attityder till patienter som ”jobbig, tråkig eller obegriplig” skadar möjligheten för patienten att känna hoppfullhet. Tvångslagens utformning kan påverka attityder. Jag har funnit att sjuksköterskan bör ställa krav på sig att försöka förstå; inte ge upp; ha tålamod; känsligt möta patientens uppfattning; ingjuta hopp och inspirera till uthållighet; vara uppmärksam på patientens fysiska välbefinnande. Kärlek sågs som vägledande för ett etiskt lärande möte och erfarenheter från dessa användes i framtida möten med patienter. Kommunikationen måste anpassas till olika patienters behov och förutsättningar.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)