Abandonering av miljöfarligt avfall - ur ett konkursrättsligt perspektiv

Sammanfattning: Uppsatsen syftar till att undersöka abandoneringsförfarandet inom den svenska konkursrätten, i synnerhet möjligheten att abandonera miljöfarligt avfall och rättsverkningar förknippade med sådant förfarande. Med abandonering avses ett förfarande där en konkursförvaltare under pågående konkurs låter egendom med negativt eller försumbart värde utgå ur konkursboets förmögenhetsmassa till förmån för konkursgäldenären, som återfår rådighet över egendomen. Som huvudregel innebär abandonering att konkursboet befrias från latent ansvar, förväntade skyldigheter samt konstandsrisker förknippade med egendomen. Konkursgäldenären kan inte neka till att återfå rådigheten över den abandonerade egendomen. Av den miljörättsliga praxisen framkommer emellertid att ett konkursbo inte kan abandonera miljöfarligt avfall och därigenom begränsa eller undgå miljörättsligt ansvar, även om Mark- och miljööverdomstolen i MÖD 2015:19 framhåller att konkursboet har rätt att abandonera egendom i enlighet med NJA 2004 s.777. Det anförs inte heller några utförliga resonemang om varför konkursboet inte kan abandonera miljöfarligt avfall. Ur ett konkursrättsligt perspektiv är det problematiskt att ett konkursbo inte kan abandonera miljöfarligt avfall, eftersom omhändertagande av miljöfarligt avfall ofta medför höga kostnader i form av massafordringar, vilket kan förorsaka insolvens och sedermera försätta konkursboet i konkurs. Med beaktande av det nyss anförda ifrågasätts i uppsatsens avslutande del om miljörättens inflytande på konkursförfarandet ska tillåtas få sådana drastiska konsekvenser att konkursinstitutet förlorar sin avsedda funktion, vilket direkt medför skada för det borgenärskollektiv vars intresse institutet ska tillgodose.