Reservdelsundantaget i mönsterdirektivet - en immaterialrättslig lösning på ett konkurrensrättsligt problem

Sammanfattning: Under framväxten av ett harmoniserat mönsterskydd inom den europeiska gemenskapen har debatten i stort sett uteslutande handlat om huruvida reservdelars yttre formgivning skall kunna uppnå mönsterskydd eller ej. På 1990-talet kom kommissionen med tre förslag på lösning av denna reservdelsproblematik. Det första förslaget är från 1993 och innebär en klar begränsning av den skyddstid ett mönsterskydd normalt innebär. Den viktiga europeiska bilindustrin refuserade förslaget då de ansåg att tidsperioden var för kort för att få ersättning för sina kostnader. Det andra förslaget kom år 1996 och innebar att det skulle vara fritt för envar att tillverka en mönsterskyddad reservdel från den dag varan sattes på marknaden, under förutsättning att mönsterrättsinnehavaren erbjöds en rättvis och rimlig ersättning. Den av kommissionen föreslagna ersättningsnivån, som baserades på biltillverkarnas forsknings- och utvecklingskostnader, ratades av bilindustrin då de ansåg att denna ersättningsnivå var för låg. Vid införandet av det nu gällande mönsterdirektivet från 1998 var reservdelsfrågan fortfarande utan lösning. För att inte de industrisektorer som var oberörda av reservdelsproblematiken skulle drabbas infördes tillfälliga bestämmelser. Dessa gäller fram till dess att kommissionen lagt fram ett förslag på lösning år 2005. Denna övergångsbestämmelse kallas freeze-plus och med detta menas att medlemsländerna skall behålla sina nuvarande regler kring reservdelar. Om något land vill ändra sin lagstiftning vad gäller reservdelar får detta endast göras för att nå effekten av en liberaliserande verkan. Den ''lösning'' som freeze-plus innebär utesluter i nuläget möjligheten att mönsterskydda reservdelars yttre formgivning. Anledningen till de undantag som införts i mönsterdirektivet är att ett mönsterskydd för reservdelar riskerar att strida mot gemenskapsrättens bestämmelse angående missbruk av dominerande ställning. För reservdelar har främst två typer av missbruk den dominerande ställning ett mönsterskydd för reservdelar kan medföra diskuterats. Den första rör möjligheten att sätta ett överpris på de mönsterskyddade reservdelarna. Den andra typen av missbruk rör vägran att ge licens till det mönster ensamrätten innefattar. EG-domstolen har vad gäller otillbörlig prissättning i Maxicar mot Renault konstaterat att prissättningen för produkter skyddade av immaterialrätter är en del av belöningen för innovationen, vilket innebär att priset på en produkt kan sättas högre utan att missbruk föreligger. Denna belöning ter sig dock i fallet med ett mönsterskydd för en bils reservdelar svår att motivera. Då biltillverkaren redan fått ersättning för den innovation designen medför vid försäljningen av bilen, skulle ett mönsterskydd för reservdelar innebära att biltillverkaren än en gång får ersättning för sin formgivning. Denna typ av dubbelbelöning anses inte försvarbar. Det finns dock en rad omkostnader som i högre grad drabbar originaltillverkaren än den fristående tillverkaren. Således får man i vissa fall acceptera ett högre pris på originaldelen. Trots att man i Volvo mot Veng uttryckte att en skyldighet att licensiera innebar att immaterialrätten tömdes på innehållet av den exklusiva rätten, ansåg domstolen både i Volvo mot Veng och i Magill att det under vissa särskilda förhållanden eller exceptionella omständigheter förelåg en sådan skyldighet. Därmed fastslogs det att immaterialrättsinnehavaren i vissa exceptionella situationer kan vara skyldig att dela med sig av den skyddade rätten till utomstående parter. Huruvida marknaden för mönsterskyddade reservdelar är att ses som en sådan situation är dock inte klarlagt av EG-domstolen. Man kan dock se 1996-års direktivförslag som att kommissionen anser marknaden för bilreservdelar vara en exceptionell situation. Kommissionens tidigare förslag till mönsterdirektiv har alla visat att en reservdel aldrig kommer få ett fullgott mönsterskydd inom EG-rätten. Anledningen är att det finns sådana produktmässiga bindningar mellan biltillverkaren och köparen, att de gängse marknadsmekanismerna kan anses vara satta ur spel. Därmed uppstår en konflikt mellan konkurrensrätten och immaterialrätten. Denna konflikt har i kommissionens direktivförslag lösts med att man redan vid lagstiftningen av mönsterdirektivet tagit in den konkurrensrättsliga avvägningen. Kommissionens framtida förslag på lösning skall bygga på de tidigare förslagen. En rimlig lösning vore att gå tillbaka till idén om tvångslicensiering från 1996. Denna lösning innebär ett mönsterskydd som är begränsat av de konkurrensrättsliga reglerna. Ett införande av en reglering med tvångslicensiering ger då möjlighet för biltillverkarna att kunna ta ut en något högre pris på sina delar, eftersom de har större krav på lagerkapacitet och bättre kvalitet. Vid insikten om att de helt kan gå miste om möjligheten att mönsterskydda deras reservdelar får det nog anses vara möjligt att biltillverkarna ser en ersättningsnivå motsvarande deras forsknings- och utvecklingskostnader som en tillfredsställande lösning. Resultatet av kommissionens förslag verkar således bli en immaterialrättslig lösning på ett konkurrensrättsligt problem.