Störd i lagens namn? - Om hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare i svensk rätt

Sammanfattning: Genom rättens historiska utveckling har åsikterna om hur de psykiskt störda lagöverträdarna ska behandlas gått isär, men särbehandlingstanken har hela tiden funnits med. Utgångspunkten i den svenska rättsordningen är att psykiskt störda lagöverträdare som begår brott ska dömas till ansvar för det. För de som räknas som allvarligt psykiskt störda ges viss särbehandling vid påföljdsvalet. En allvarlig psykisk störning kan bestå i olika psykiska sjukdomar och psykiska avvikelser. Som huvudregel vid påföljdsbestämningen för psykiskt störda lagöverträdare gäller den så kallade fängelsepresumtionen som stadgas i 30 kap. 6 § brottsbalken. Fängelsepresumtionen innebär att den som begår brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till annan påföljd än fängelse. I enlighet med principen om fri bevisvärdering är det upp till domstolen att bedöma den tilltalades psykiska tillstånd. Till hjälp för bedömningen kan rätten besluta att en rättspsykiatrisk undersökning ska företas i målet. Ett utlåtande om en rättspsykiatrisk undersökning utgör sakkunnigbevisning. En inledande frågeställning i arbetet var huruvida juridiken och rättspsykiatrin samspelar vid påföljdsbestämningen för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Under arbetets gång blev det allt tydligare att det snarare rör sig om två vetenskaper som visserligen överlappar varandra men där juridiken har den avgörande rollen.