Anställdas yttrandefrihet och kritikrätt. En komparativ studie av rättsläget rörande whistleblowing i Sverige, Norge och England

Sammanfattning: Uppsatsen har två huvudsakliga syften. Dels att utreda rättsläget rörande anställdas yttrandefrihet och kritikrätt på svensk och europeisk nivå, dels att undersöka vilket skydd svensk rätt ger anställda som avslöjar missförhållanden på arbetsplatsen, s.k. whistleblowing. Bedömningen av det senare sker mot bakgrund av den särskilda whistleblowinglagstiftningen i Norge och England. I svensk rätt är yttrandefriheten och kritikrätten beroende av om den anställde arbetar inom den offentliga eller den privata sektorn. Offentligt anställda skyddas av den grundlagsfästa yttrande- och meddelarfriheten som med vissa begränsningar ger dem rätt att offentliggöra uppgifter i vilka ämnen som helst. Det är oviktigt om informationen lämnas till myndighet eller till media. Anställda i privat sektor har däremot inga grundlagsfästa fri- och rättigheter i förhållande till sin arbetsgivare, eftersom dessa enbart gäller i förhållande till det allmänna. Deras yttrandefrihet och kritikrätt regleras istället främst av avtal och rättspraxis samt i viss mån av lagstiftning, bl.a. företagshemlighetslagen. Skyddet är beroende av om avslöjandet gjorts internt eller externt och av graden av missförhållande m.m. Tack vare det starka anställningsskyddet har även privatanställda ett förhållandevis gott skydd mot arbetsgivarens ingripanden till följd av ett avslöjande. Särskild lagstiftning till skydd för whistleblowers saknas dock. Största delen av uppsatsen ägnas åt den svenska rätten på området, men i dess avslutande kapitel ges en överblick av vad som gäller för whistleblowing internationellt samt enligt norsk och engelsk rätt. I Norge och England har nämligen sådan lagstiftning införts. Tanken är att komparationen ska ge författaren, och läsaren, en grund för att kunna dra egna slutsatser kring det svenska skyddets för- och nackdelar och kring hur det eventuellt skulle kunna förbättras. På senare tid har whistleblowing varit ett hett samtalsämne efter att ett antal skandaler uppmärksammats i media, och det finns tendenser som tyder på att synen på whistleblowers och på hur de bör skyddas har börjat förändras. Bl.a. har de grundlagsfästa fri- och rättigheterna utvidgats till att även omfatta anställda i verksamheter där kommun och/eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande, och repressalieförbudet har stärkts. På internationell nivå har Europarådet uppmanat medlemsstaterna att se över sin lagstiftning och att överväga en konvention om whistleblowing. Enligt den komparativa analysen är skyddet för whistleblowers i de tre rättsordningarna relativt likartat, trots den svenska avsaknaden av särskild reglering. Det svenska skyddet är dock starkast om man endast ser till de offentligt anställda. En annan stor skillnad är att privatanställdas fri- och rättigheter enligt svensk rätt kan begränsas genom avtal, vilket får betydelse för deras skydd vid whistleblowing. Författarens slutsats de lege ferenda är att någon typ av lagstiftning vore önskvärd. Denna skulle kunna utformas med den norska regleringen som förebild, då denna uppmuntrar till intern whistleblowing och samtidigt gör det möjligt att behandla meddelarens identitet som en konfidentiell uppgift.