Självreglerat lärande hos unga ishockeyspelare : En interventionsstudie
Sammanfattning: För att nå en hög nivå av expertis inom sporten ishockey så krävs det att spelare har mycket goda och specifika motoriska, fysiologiska och psykologiska färdigheter. Tidigare forskning på unga elitsatsande fotbollsspelare har visat att de som nått en hög nivå, har en högre grad av självreglerat lärande. Syftet med studien var att undersöka självreglerat lärande, samt utforma och utvärdera en metod för att öka graden av självreglerat lärande, hos unga elitsatsande ishockeyspelare. Studien var av kvasi-experimentell design där ett lag fungerade som interventionsgrupp (Sub-elit, n = 15) och ett annat lag fungerande som kontrollgrupp (Elit, n = 18). Interventionen bestod av att spelarna i interventionsgruppen fick utvärdera sin egen prestation och utveckling en gång i veckan under fem veckor. Spelarna i båda grupperna fyllde i självskattningsskalan SRL-TT före och efter interventionen. Sex spelare intervjuades om deras upplevelser av självreglerat lärande och interventionen. Resultaten visar på att det fanns en skillnad vad gäller graden av självreglerat lärande mellan spelarna på högsta nivå (elit) och spelarna på en nivå under (sub-elit), men att interventionen inte hade någon statistiskt signifikant effekt på spelarnas förmåga att ägna sig åt självreglerat lärande. De intervjuade spelarna anser dock att interventionen har fått dem att tänka mer på sin utveckling och hur de presterat. Spelarna anser också att en dialog med tränarna leder till att de själva tänker mer på vad de behöver utveckla i sitt spel.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)