Strandskyddslagstiftningen : Kommunal tätortsutveckling i konflikt med strandskyddets syften

Sammanfattning: De svenska stränderna och de strandnära områdena utgör i många avseenden en värdefull miljö för allmänheten. I Sverige skyddas sådana områden i lag, strandskyddslagstiftningen, där den senaste mer omfattande lagändringen ägde rum 2009-2010. Strandskyddslagstiftningens syfte är att trygga allmänhetens tillgång till stränder och bevara goda livsvillkor för växt- och djurlivet. Dessutom finns "allemansrätten" som i lag värnar om allmänhetens rättighet att vistas i naturen, även på mark som är privatägd. Strandområden är tydligt exempel på hur två motstridiga intressen kan stå i konflikt med varandra; det allmänna intresset av en tätortsnära rekreation, mot kommunens intresse att utveckla kommunen och exploaterings intressen att bygga i strandnära områden. Syftet med detta examensarbete har varit att belysa hur den praktiska tillämpningen av strandskyddslagstiftningen fungerar när intresset för tätortsnära rekreation kommer i konflikt med tätortsutveckling i den kommunala planeringen. Alingsås kommun har i sin fördjupade översiktsplan pekat ut några förtätningsområden inom tätortsnära rekreationsområden i strandnära lägen där det även pågår aktuella detaljplanearbeten. I samtliga fall har kommunen åberopat det femte särskilda skälet "ett angeläget allmänt intresse" med motiveringen "tätortsutveckling", och i ett fall dessutom framhävt behovet av förskola, för att upphäva strandskyddet. För att få in andra aktörers perspektiv på strandskyddslagstiftningen och hur de uppfattar hur strandskyddets syften har hanterats i den kommunala hanteringen har intervjuer skett med Alingsås Naturskyddsföreningens/Alingsås Friluftsklubbs och de olika exploatörerna. För en fastighetsägare kan det upplevas osäkert hur den mark som de äger som omfattas av strandskyddet får användas. Därför har en genomgång av hur lagen har tolkats i ett antal relevanta fall för att undersöka om det finns en dominerande uppfattning. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det inte alltid räcker för kommunen att hävda det femte särskilda skälet för att upphäva strandskydd i de områden som kommunen pekat ut i strategiska dokument som lämpliga som tätortsutveckling. I de fall Länsstyrelsen accepterat ett upphävande är vid mycket centrala delar av tätorten med mindre grönområden, i vissa fall med åtgärder som ska förbättra strandskyddets syften. Av intervjustudien kan man dra en slutsats att de två olika intressegrupperna; friluftsmänniskan och exploatören, oftast, men inte alltid, står på var sin sida om hur strandskyddet ska tolkas i planprocessen. Det är viktigt att kommunen är tydliga i sin roll som planhandläggare och hur strandskyddets lagstiftning ska tolkas för att inte orimliga förhoppningar om en eventuell exploatering ska ske eller förhindras. Den slutsats som det går att göra av jämförelsen av olika rättsfall är att dessa sällan ger givna svar; hänsyn måste tas från fall till fall eftersom frågan som behandlats i domslutet oftast är unik i sin karaktär, både i innehåll och miljön som rättsfallet omfattar. Om fastighetsägaren kan bevisa att en åtgärd har gjorts eller byggnad har funnits före strandskyddslagstiftningen började gälla, kan man få rätten på sin sida. Även om det inte går att få några givna svar kan rättsfall i alla fall ge besked om eller en vägledning vilken den dominerande uppfattningen är i lagtolkningen; kommunen har rätt i detaljplan att ställa krav på fastighetsägaren att förtydliga gränsen mellan hemfridzon och natur om det bedöms nödvändigt.