Personlig lämplighet - En jämförelse av begreppet i avgöranden hos Statens överklagandenämnd och i diskrimineringsmål

Sammanfattning: Huvudregeln när det kommer till anställningsbeslut i Sverige är att arbetsgivaren är fri att välja den som hen finner mest lämpad. Den här principen inskränks dock dels av diskrimineringslagen som stället krav på att anställningsbeslutet inte är diskriminerande, dels av kraven i regeringsformen på att anställningsbeslut i staten endast ska grunda sig på sakliga grunder. När det kommer till såväl diskrimineringsfall angående anställningsbeslut som överklaganden av statliga tillsättningar är den personliga lämpligheten hos de ansökande ofta något som anförs av arbetsgivaren som argument för dennes anställningsbeslut. Syftet med rapporten har varit att undersöka betydelsen och innebörden av den personliga lämpligheten i överklaganden av statliga anställningsbeslut, och att jämföra det med betydelsen den får i diskrimineringsmål. Undersökningen har visat att definitionen av personlig lämplighet i båda situationer är tämligen lik. Det finns ingen fastställd definition utan exempel på egenskaper som begreppet kan innefatta framgår av förarbeten och rättspraxis. De stora skillnaderna finns i rättstillämpningen. I diskrimineringsmål får den personliga lämpligheten ofta en avgörande betydelse i bevisningen om huruvida den förmodat diskriminerade personen har befunnit sig i en jämförbar situation. Även ifall personen har haft bättre kvalifikationer i övrigt kan arbetsgivaren hänvisa till den personliga lämpligheten för att visa att en jämförbar situation inte har förelegat och att det därmed inte är troligt att anställningsbeslutet har varit diskriminerande. I överklagande av statliga anställningsbeslut däremot, tas den personliga lämpligheten i princip inte i beaktande. Det finns dock ett krav på att den personliga lämpligheten måste utredas av arbetsgivaren, men det förefaller som att den endast kan få en avgörande betydelse ifall en sökande visar sig vara olämplig.