Ersättning vid ideella skador: Utifrån trafikskadenämndens ersättningstabell

Sammanfattning: Skadeståndsrätten är en viktig del av det juridiska systemet och berör rätten till ersättning för skador som orsakats av någon annan och regleras i Skadeståndslagen (1972: 207). Lagen har såväl en preventiv som en reparativ rättsverkan. Den preventiva funktionen består i att förhindra de skador som ger upphov till skadeståndsskyldighet. Det reparativa syftet uppnås genom att skadevållaren måste ersätta den uppkomna skadan.
Jag har valt att redogöra för personskador, med inriktning mot ideella skador. Den som har blivit drabbad av en personskada, kan rikta anspråk mot den som har vållat skadan, under förutsättningen att denne varit oaktsam eller vårdslös. Minimikravet som ställs är dock oaktsamhet. Vid personskador skiljer skadeståndslagen mellan ekonomiska skador och ideella skador. Med ekonomiska skador avses sjukvårdskostnader, inkomstförlust och övriga skadeföljder av ekonomisk art. Med ideella skador avses ersättning för fysiskt eller psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte och men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan. Dessa skador ersätts genom principen om full ersättning. Ersättningen för ideella skador fastställs normalt genom trafikskadenämndens (TSN) schabloniserade tabeller. Det primära syftet med denna uppsats har varit att utreda i vilken mån domstolarna utgått från TSN:s ersättningstabeller. Metoden som användes för att besvara frågeställningarna var den rättsdogmatiska metoden. Jag använde mig även av TSN:s ersättningstabeller som finns tillgängliga på trafikskadenämndens hemsida.