Anticipatoriskt självförsvar - En erkänd rättighet eller ett brott mot internationell rätt?

Sammanfattning: Allt sedan iscensättandet av Operation Iraqi Freedom så har frågan om anticipatoriskt självförsvar flitigt förekommit i den internationella debatten. Vid en utredning av konceptets eventuella rättsliga status så är det viktigt att både undersöka FN-stadgans bestämmelser och internationell sedvanerätt. FN-stadgan innehåller ett allmänt våldsförbud i artikel 2(4) och ett undantag för rätten till självförsvar i artikel 51. Vid en tolkning av artikel 51, i enlighet med tolkningsbestämmelserna i 1969 års Wienkonvention, så blir det tydligt att vissa tveksamheter existerar kring begreppen ''armed attack'' och ''inherent right''. Dels handlar tveksamheterna om var gränserna går för när ett agerande skall anses utgöra en väpnad attack, dels om vad begreppet ''inherent right'' egentligen hänvisar till. Ingen tydlig konsensus har uppnåtts kring hur artikel 51 egentligen skall tolkas i förhållande till konceptet anticipatoriskt självförsvar, utan olika skolor betonar olika delar. Den övergripande bilden är emellertid att anticipatoriskt självförsvar verkar vara svårförenligt med FN-stadgan på denna punkt, i alla fall om artikel 51 skall anses stadga en rättighet. När det gäller den sedvanerättsliga rätten till självförsvar, och huruvida denna innefattar anticipatoriskt självförsvar, så är det både relevant att undersöka hur sedvanerätten såg ut innan FN-stadgans tillkomst och i vilken omfattning som sedvanerätten utvecklats sedan 1945. Här kommer vi framförallt in på problematiken kring hur man bäst bör tolka statspraxis och uttryck för opinio juris. Dessutom måste man utreda implikationerna av en norms verkan som jus cogens. Ingen klar bild framträder kring hur man bäst bör betrakta rättsläget innan 1945 och det är därför svårt att vare sig avfärda eller anamma anticipatoriskt självförsvar som en del av dagens sedvanerätt. I debatten om anticipatoriskt självförsvars lämplighet som rättslig norm så framförs ofta vissa moraliska och praktiska argument som också är beaktansvärda i sammanhanget. Dessa argument kan nämligen fungera som den politiska plattform från vilken stater kommer att rättfärdiga sina handlingar, och på det viset bidra till uppkomsten av ny statspraxis. För att överhuvudtaget kunna göra en kvalificerad bedömning av anticipatoriskt självförsvar som koncept, så är det dessutom viktigt att närmare definiera de parametrar som i så fall skulle utgöra stommen i den påstådda rättigheten. Slutligen måste man väga utredningen om den rättsliga statusen och rättighetens för och nackdelar mot vilken betydelse som stater tillskriver folkrätten i deras agerande på den internationella arenan.