Varumärkesskydd för personnamn – ett nödvändigt komplement till skyddet i lagen om namn och bild i reklam?

Sammanfattning: Ett personnamn kan på olika sätt skyddas mot utnyttjande i kommersiella sammanhang. I svensk rätt finns, genom lagen om namn och bild i reklam, ett grundläggande skydd mot att näringsidkare utnyttjar annans personnamn i marknadsföring. Ändå väljer somliga att dessutom varumärkesskydda sitt namn enligt reglerna i VML. I denna uppsats redogörs för hur varumärkesskyddet skiljer sig från skyddet i lagen om namn och bild i reklam. Utifrån denna jämförelse behandlas frågan huruvida en person, ur ren skyddssynpunkt, egentligen har något att vinna på att få sitt namn varumärkesskyddat. Lagen om namn och bild i reklam förbjuder näringsidkare att utan samtycke utnyttja annans namn i sin marknadsföring. Lagens marknadsföringsbegrepp omfattar alla kommersiella reklammeddelanden, oavsett medium och inbegripet uppgifter på förpackningar och etiketter. För att lagens förbudsregler ska bli tillämpliga krävs dock att en viss person pekas ut genom användningen av namnet. Således är det i första hand användning av ovanliga namn, och namn på allmänt kända personer, som omfattas av lagens förbud. Att ett namn är varumärkesskyddat innebär som utgångspunkt att ingen annan än rättighetsinnehavaren i näringsverksamhet får använda ett kännetecken som är förväxlingsbart med namnet. Skyddet omfattar alltså användning av namnet i näringsverksamhet. Här föreligger en skillnad mot lagen om namn och bild i reklam, som endast skyddar mot utnyttjande i marknadsföring. Eftersom marknadsföringsbegreppet ges en vidsträckt innebörd, är lagen dock tillämplig även vid de flesta formerna av varumärkesanvändning. En i sammanhanget viktigare skillnad mellan VML och lagen om namn och bild i reklam är att VML skyddar namnet i sig, och inte ställer något krav på att en viss person kan identifieras genom användningen. Följaktligen är det i första hand personer vars namn är frekvent förekommande i Sverige, som ur skyddssynpunkt har några större vinster att göra på att varumärkesskydda sina namn, eftersom dessa personer i många fall är oskyddade enligt lagen om namn och bild i reklam. Behovet av ett varumärkesskydd kan dock variera, bl.a. beroende på om personen ifråga är allmänt känd eller inte. Uppsatsen tar också upp frågor beträffande uppkomsten av respektive skydd. Medan skyddet i lagen om namn och bild i reklam uppstår automatiskt, finns det i VML ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att en person ska kunna erhålla varumärkesskydd för sitt namn. Ett centralt problem är kravet på att namnet ska ha särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster som det används för. Att ett namn, precis som vilket kännetecken som helst, kan förvärva särskiljningsförmåga genom inarbetning står klart. EUD har dessutom i ett avgörande från 2004 fastslagit att ett efternamn kan ha ursprunglig särskiljningsförmåga, även om det rör sig om ett frekvent förekommande namn i registreringslandet. En rimlig tolkning av avgörandet är dock att ovanliga namn, i större utsträckning än vanligt förekommande namn, har förutsättningar att bli skyddade som varumärken utan föregående inarbetning.