Äldres självbestämmanderätt i fråga om liv eller död – en rättsvetenskaplig studie om särbehandling på grund av ålder inom hälso- och sjukvården med problematisering kring självmord

Sammanfattning: Denna socialrättsliga uppsats utgör mitt examensarbete inom juristprogrammet. Syftet med studien är att klargöra om regleringen kring självbestämmanderätten inom hälso- och sjukvården tillåter särbehandling av äldre och om det i så fall orsakar avvägningsproblem i förhållande till självmordsbenägna äldre. För att kunna uppnå syftet har jag undersökt om hög ålder tillåts påverka element i självbestämmanderätten samt förutsättningarna för tillämpning av lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och nödrättsbestämmelsen (24 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)). Vidare har jag genomfört en jämförelse mellan hur hög ålder och självmordsförsök påverkar självbestämmanderätten för att undersöka om det finns en avvägningskonflikt. För att besvara de frågor jag ställt har jag valt att använda mig av den klassiska juridiska metoden. Metoden innebär att det material som jag använt först och främst består av lagtext, förarbeten och prejudikat. Jag har även använt andra rättskällor såsom doktrin, föreskrifter och allmänna råd utfärdade av myndigheter och artiklar med mera. För att belysa problematiken kring gruppen äldre har jag i denna uppsats valt att utgå från ett teoretiskt perspektiv kallat ålderismen. Med detta avses fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till särbehandling. För att göra användningen av ålderismen möjlig har jag valt att undersöka om det framkommer äldrestereotyper i förarbetena inom hälso- och sjukvårdens område. Mina slutsatser innebär först att det framkommer äldrestereotyper i förarbetena inom hälso- och sjukvårdens område som består i att äldre jämfört med yngre anses ha svårt att tillgodogöra sig information, inte vill ha lika mycket information samt har svårt att vara delaktiga i vården. Vidare anses det finnas en vikt i att de känner trygghet och inte utsätts för oro. Avseende självbestämmanderätten leder detta till en bild av att äldre skulle ha svårare att utöva denna rätt. En individs ålder får också påverka flera element inom självbestämmanderätten. Detta gäller bland annat hälso- och sjukvårdspersonalens informationsskyldighet som uttryckligen ska individanpassas och beslutskompetensbedömningen. Individens ålder kan även påverka vilken nytta patienten har av en behandling. Nyttan påverkar sedan i sin tur exempelvis tillämpligheten av det hypotetiska samtycket. Även förutsättningarna för tillämpning av lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och nödrättsbestämmelsen (24 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)) tillåter att det sker en särbehandling av äldre. Min slutsats utifrån detta är att äldre i större utsträckning behåller ansvaret över sig själva även om de är psykiskt sjuka, missbrukare eller befinner sig i en nödsituation. Paternalism, det vill säga när någon annan bestämmer i individens ställe, får då begränsad tillämplighet i förhållande till äldre. I uppsatsen utgår jag från att paternalism och autonomi är varandras motsatser. Om autonomin ingår som en del av definitionen av självbestämmanderätten innebär det att även självbestämmanderätten påverkas av paternalismens begränsade tillämplighet. På frågan, om det finns en avvägningskonflikt mellan hur åldern och självmordsförsöket påverkar självbestämmanderätten, är svaret ja. De två instrumenten drar i olika riktningar både rörande självbestämmanderätten och tillämpligheten av lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och nödrättsbestämmelsen (24 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)). De två faktorerna blir därför svåra att förena.