Responsibility to protect - Principens innebörd och potential att skydda

Sammanfattning: Som en reaktion på de inomstatliga konflikter som utspelade sig under 1990-talet lanserade en internationell kommission kallad International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS) rapporten The Responsibility to protect(R2P) år 2001. 1990-talets såväl som hela 1900-talets konflikter hade präglats av omfattande brott mot mänskligheten i stil med folkmord och etnisk rensning. För att förhindra att detta skedde igen lanserade ICISS en ny innebörd av begreppet statssuveränitet. Det nya suveräntitetsbegreppet innebär inte enbart att en stat åtnjöt autonomi från yttre kontroll. Suveränitet innebär dessutom, enligt ICISS förslag, ett ansvar för varje legitim stat att skydda sin befolkning från brott mot mänskliga rättigheter. Det primära ansvaret för att skydda befolkningen ligger på den enskilda staten. Såvida den enskilda staten misslyckas med att skydda sin befolkning ligger ett sekundärt ansvar på världssamfundet att ingripa och säkerställa befolkningens skydd. Vitala delar av det förslag som ICISS lanserade togs upp som norm i FN i samband med världstoppmötet år 2005. Sedan dess har begreppet R2P förekommit i flera resolutioner från FN i samband med diverse konflikter. Bland annat har doktrinen spelat en mycket intressant roll i det libyska och det syriska inbördeskrigen. I detta arbete utreds innebörden av R2P. Vidare analyseras doktrinens tillkomst, tillämpning och potential att förebygga och förhindra folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och etnisk rensning ur två teoretiska perspektiv. Utifrån analysen dras slutsatsen att R2P mycket väl kan komma att spela en viktig roll som skydd från brott mot mänskliga rättigheter. Det konstateras också att doktrinens användning i nuläget förhindras av olika skäl, främst genom användning av veto från permanenta säkerhetsrådsmedlemmar. En hypotetisk slutsats blir att R2P:s tillämpning kan komma att bli starkt beroende av en ökad demokratisering i de länder som är permanenta säkerhetsrådsmedlemmar. Tendenser som pekar både för och emot en sådan utveckling identifieras och diskuteras kort i slutsatsen.