Standardvillkor - En avtalsrättslig studie med fokus på införlivande och skälighet

Sammanfattning: Det förekommer kommersiella standardavtal och konsumentstandardavtal. Införlivandet av standardvillkor saknar lagstiftning i både hänseenden. Högsta domstolens avgöranden är därför den primära rättskällan för utvecklingen. Konsumentavtal omfattas däremot av tvingande lagstiftning som har till syfte att skydda konsumenter från oskäliga avtalsvillkor. Standardavtalsrätten är central utgångspunkt för svenska näringsidkare. Även om standardavtal är central utgångspunkt och används frekvent uppstår det rättsliga frågor i båda perspektiven. Huvudregeln är att standardvillkor ska bringas motpartens kännedom före avtalsslutet för att utgöra en del av avtalet. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling anses inte utgöra en del av det individuella avtalet, undantagsvis att näringsidkaren vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten om villkoren före avtalets ingående. Klausuler i standardvillkoren som anses vara av karaktären oväntade, överraskande och särskilt tyngande påtas näringsidkaren strängare krav. Ett standardavtalsvillkor anses vara oskäligt om det inte har varit föremål för individuell förhandling, om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parterna rättigheter och skyldigheter enligt avtalet och är till nackdel för konsumenten. Europeiska domstolen har satt vägledningen för hur nationell domstol ska avgöra uppkomna tvister gällande oskäliga avtalsvillkor. Avtalsvillkor som anses vara oskäliga ska enligt EU-domstolen lämnas utan avseende och får därmed inte jämkas med utfyllnadsregler enligt dispositiv rätt.