Rättspsykiatriska utlåtanden i domstolsprocessen – en analys ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: Psykiskt störda lagöverträdare har sedan länge särbehandlats inom straffrätten. I Sverige aktualiseras numera särbehandlingen vid påföljdsvalet. För att påföljdsvalet överhuvudtaget ska komma på fråga krävs att gärningspersonen kan tillskrivas skuld; antingen genom uppsåt eller, vid vissa särreglerade brott, oaktsamhet. Eftersom uppsåt inte är objektivt iakttagbart är uppsåtsbedömningen vanligen en svår utmaning för domstolen. Speciellt påtaglig är denna problematik i fall med psykiskt störda lagöverträdare. Vid misstanke om en allvarlig psykisk störning får domstolen förordna om en rättspsykiatrisk undersökning. Undersökningen resulterar i ett sakkunnigutlåtande gällande den åtalades psykiska hälsa, vilket kan tjäna som underlag för såväl påföljdsvalet som uppsåtsbedömningen. Domstolen är inte bunden av utlåtandet men i praktiken har det visat sig att utlåtandet ofta får avgörande betydelse för påföljdsvalet. Att domstolen inte fäster lika stor vikt vid utlåtandet då uppsåtsfrågan avgörs leder vanligen till att den psykiskt störda lagöverträdaren anses ha uppsåt, vilket har kritiserats i både förarbeten och doktrin. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka om det rättspsykiatriska utlåtandets tillämpning i rättsprocessen kan kritiseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv, där frågan lyfts om huruvida kravet på förutsägbarhet är uppfyllt. Undersökningen har skett i förhållande till rättsprocessens olika delar, där fokuspunkten i viss mån landat på hur utlåtandet beaktas av domstolen då uppsåts- respektive påföljdsfrågan avgörs. Uppsatsen har identifierat flera brister i förutsägbarheten, vilket medför att den formella rättssäkerheten inte kan anses föreligga fullt ut. För att minska rättsosäkerheten presenteras förslag till hur rutinerna kan ändras, där det bland annat konstateras att domstolen bör fästa större vikt vid utlåtandet då uppsåtsfrågan avgörs.