Sänkt minimikrav på aktiekapital för privata aktiebolag- Ett skatterättsligt perspektiv

Sammanfattning: Den i april 2010 genomförda lagändringen avseende en minskning av aktiebolagslagens krav för hur mycket aktiekapital som krävs för att starta uppe ett privat aktiebolag aktualiserar en stor mängd frågeställningar. Detta då aktiekapitalet historiskt sett har varit ett av lagstiftarens medel för att förhindra att aktieägarna till ett aktiebolag, med ett begränsat personligt betalningsansvar för delägare till bolaget som främsta kännetecken, på olika sätt skall dra ej avsedd fördel av detta. Farhågorna har i detta sammanhang främst rört risken för oseriöst företagande men även olika typer av skatteundandragande åtgärder. I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att propositionen till lagändringen enbart fokuserar på just vikten av att minskningen genomförs för att Sverige inte skall hamna i kölvattnet för andra Europeiska länder med låga krav på aktiekapital, utan att behandla de eventuella skatterättsliga konsekvenser en sådan minskning kan tänkas få. Vikten av att i lagstiftningsarbetet ha förståelse för kopplingen mellan civil- och skatterätt har i arbetet visats genom att pröva en konstruktion av utdelningsbolag inom ramen för fåmansaktiebolagsreglerna. Utdelningsbolagen, d.v.s. bolag som har till syfte att möjliggöra låg kapitalbeskattad utdelning istället för tjänstebeskattning, har visat sig vara både enkla att sätta på plats och är dessutom billigare än tidigare. Konstruktionen som sådan är, så länge reglerna för värdeöverföringar i enlighet med ABL, inte i strid med någon civilrättslig lagstiftning. Det har dock visat sig finnas ett flertal skatterättsliga regler, såsom exempelvis skalbolagsreglerna och Lundinregeln, vilka kan ställa till problem för att använda sig av en struktur med utdelningsbolag. De nyss nämnda reglerna är dock av sådan karaktär att de kan undvikas, i fallet med skalbolag så sker så genom att exempelvis lämna in en skalbolagsdeklaration. Den skatterättsliga lagstiftning som därför (eventuellt) kan komma att bli tillämplig på en struktur med utdelningsbolag är istället SFL. SFL, som tar sikte på transaktioner som står i strid med lagstiftningens syfte och ett antal andra kumulativa kriterier, har i Högsta Förvaltningsdomstolens praxis visat sig vara svår att förutspå i det enskilda fallet. Det är således inte möjligt att med säkerhet uttala sig om en struktur med utdelningsbolag kommer att godtas vid en eventuell prövning mot SFL. Lagstiftaren har förvisso uppmärksammat problematiken med utdelningsbolag i samband med 2012 års budgetproposition, sanktionen med att begränsa användandet av förenklingsregeln till att enbart vara möjligt för ett bolag per person är dock både sen och otillräcklig. Sen då utnyttjandet av regeln hade kunnat förutses vid det tidigare lagstiftningsarbetet, otillräckligt då den föreslagna ändringen inte hindrar närstående att bidra till att start upp en utdelningsbolagsstruktur. Lärdomen att dra är således att det är av största vikt att vid lagstiftningsarbetet inte bara se till det aktuella rättsområdet utan med ett helhetsperspektiv se bortom detta.