En tvärdisciplinär studie om barns utsagor vid sexuella övergrepp – Har barn förmågan att leva upp till domstolars krav?

Sammanfattning: Sexuella övergrepp mot barn tillhör de mål som är allra svårast att hantera i svenska domstolar. Ofta består bevisningen i målet endast av barnets utsaga, vilket medför svåra bevisvärderingsproblem. Högsta domstolen har i NJA 2010 s. 671 fastslagit ett antal kriterier som kan vara behjälpliga vid bevisvärdering av muntliga utsagor. Vad som bland annat kan beaktas är om utsagan är lång, sammanhängande och detaljrik. Någon distinktion mellan utsagor från vuxna och barn görs emellertid inte. Prejudikatet har varit föremål för kritik i den juridiska litteraturen. Det har bland annat anförts att kriterierna inte tar hänsyn till barns svårigheter med att berätta om sexuella övergrepp. Med intentionen att studera rätten ur ett annat perspektiv antar denna uppsats en tvärdisciplinär ansats. Syftet med uppsatsen är således att, utifrån den rättsanalytiska metoden, undersöka huruvida svenska domstolars bevisvärdering av barns utsagor i mål om sexualbrott har stöd i rättspsykologisk forskning. Rättspsykologisk forskning visar att barn har stora svårigheter med att berätta om sexuella övergrepp. Barnens utsagor tenderar att vara detaljfattiga och fragmentariska – vilket närmast står i konstrast till Högsta domstolens kriterier. I april 2017 kom Högsta domstolen emellertid med ett nytt prejudikat: NJA 2017 s. 316 II. I prejudikatet uttalas – med hänvisning till rättspsykologisk forskning i SOU 2017:7 – att kriterierna kan vara svåra att tillämpa på personer som av olika skäl har en nedsatt förmåga att uttrycka sig verbalt. Uppsatsen visar emellertid att innebörden av det nya prejudikatet förefaller vag. Svenska domstolars bevisvärdering av barns utsagor tycks sakna stöd i rättspsykologisk forskning kring hur barn berättar om sexuella övergrepp. Det är därför av vikt att kunskapen kring rättspsykologi ökar i rättsväsendet samt att innebörden av det nya prejudikatet förtydligas.