Kvinnohandel - polis och åklagares utredningsmetoder

Sammanfattning: IOM uppskattar att ca 700 000 kvinnor säljs för sexuell exploatering till Västeuropa varje år. FN uppskattar att handeln omsätter ca 7 miljarder dollar varje år. Kvinnohandeln är nästan lika lönsam som narkotikahandeln, medan riskerna och straffen är betydligt lägre och verksamheten ökar hela tiden i omfattning. Nu finns tecken på att handeln söker sig alltmer till Norden. De politiska, ekonomiska och sociala förändringarna, som skett i Östeuropa under 1990-talet, har medfört att kvinnor lätt har kunnat rekryteras från dessa länder, till arbete i väst. Arbetslösheten är hög bland kvinnor och det saknas sociala skyddsnät. Rekryteringen sker via släktingar och bekanta, genom tidningsannonser eller på barer och diskotek. De lockas med ett bättre liv i väst och utlovas arbete som servitriser, barnskötare och hembiträden. De flesta kvinnorna kommer till destinationslandet genom något slags nätverk. Kvinnorna reser in som turister och allt som krävs är ett pass, falskt eller äkta, och att de kan visa att de har tillräckliga medel för sin försörjning. Här anger de namnet på sin kontakt person i Sverige. När de sedan anländer till destinationslandet får de veta att de ska försörja sig på prostitution. Då står kvinnorna redan i skuldförhållande till organisatören för resekostnader, som de omöjligen kan betala tillbaka, och tvingas på så sätt in i prostitution. Många är väl medvetna om att de ska arbeta som prostituerade redan inledningsvis, men när de anländer till destinationslandet ändras arbetsvillkoren och de får behålla betydligt mindre del av förtjänsten än avtalat eller ingenting alls. Även dessa kvinnor får svårigheter att resa hem, eftersom skulden ökar varje dag för kostnader för mat och logi. Ofta fråntas de sina pass och blir inlåsta i lägenheter, utan reella möjligheter att åka hem när de själva vill. De är i ett främmande land, där de inte känner till språket eller om rättssystemet här, liksom hemma, är korrupt. De är helt utelämnade till en hallick, som styr deras liv. På grund av handelns koppling till den organiserade brottsligheten är den svår att upptäcka, utreda och bevisa. Liksom all organiserad brottslighet, sker verksamheten i det dolda och ofta under täckmantel i det vardagliga livet. Kvinnohandeln har pågått länge, men det är inte förrän på senare år som den ''mer av en slump'' upptäckts i Sverige. Under förundersökningar av stora kopplerihärvor under åren 1998 - 2000, upptäcktes flera verksamheter med utländska kvinnor runt om i landet. I och med införandet av lagen om förbud av köp av sexuella tjänster har prostitutionen övergått till mer dolda former och flyttat inomhus till lägenheter och hotellrum. Detta har påverkat polisens spaningsarbete betydligt, eftersom kvinnohandeln upptäcks genom annan brottslighet, framför allt koppleri och köp av sexuella tjänster. I min uppsats konstaterar jag att man borde överväga om inte effektivare spanings- och utredningsmetoder skulle få användas, som t.ex. buggning, när det rör sig om grov organiserad brottslighet. Det är nästan en nödvändighet för att kunna möta brottslingar som själva använder moderna metoder för att undvika upptäckt. Med detta följer naturligtvis ett mer långtgående ingrepp i den personliga integriteten. Jag kommer dock fram till att intresset att utreda och bekämpa kvinnohandeln måste väga tyngre och att hemlig avlyssning är mycket resurskrävande och därför bara kommer användas när det är absolut nödvändigt. En viktig källa till upptäckt av handeln finns i gränskontrollerna. Idag riktas ingen särskild uppmärksamhet mot kvinnohandeln där. En kvinna som misstänks vara prostituerad skickas tillbaka därifrån hon kom, utan förhör eller att hennes inreseförsök dokumenteras eller vidarebefordras till andra gränsövergångar. Här skulle man kunna gör mycket mer. Det krävs att myndigheterna i gränskontrollerna samarbetar mer och utbyter information. Lagen om förbud av köp av sexuella tjänster har även medfört svårigheter för åklagarens utredningsarbete. Köparna av sexuella tjänster är nu mindre benägna att ställa upp som vittnen i kopplerihärvor, eftersom de riskerar avslöja egen brottslighet. Detta gör att kvinnornas vittnesmål blir den avgörande bevisningen för att styrka kvinnohandeln. När det gäller deras vittnesmål finns en konflikt mellan det straffrättsliga intresset att beivra brott och utlänningskontrollerande intressen. De kvinnor som rest in på falska pass är illegala invandrare. Utlänningslagen gör det möjligt att avvisa kvinnorna, med stöd av 4:2 UtlL för att de inte försörjer sig på ett ärligt sätt i landet. Kvinnorna skickas tillbaka så fort de påträffas eller efter första polisförhöret. Ofta behövs kompletterande förhör och åklagare och polis tvingas resa efter kvinnorna till deras hemländer för ytterligare förhör. Detta är kostsamt både tidsmässigt, ekonomiskt och rättssäkerhetsmässigt. Åklagaren måste begära internationell rättshjälp via UD och förundersökningen förlängas, eftersom hon inte hinner väcka åtal i tid. Hon tvingas även avslöja känslig information till det andra landet, utan att kunna vara säker på att den inte hamnar i orätta händer. Myndigheterna i kvinnornas hemländer är ofta korrupta eller delaktiga i organisationen av handel med kvinnor. Det hinner gå tid innan åklagaren får chans att förhöra kvinnorna. Risken är stor för att de misstänkta eller någon annan i deras organisation försöker påverka eller hota kvinnorna och deras familjer, så att de inte vågar vittna eller ändrar och tar tillbaka uppgifter, som de lämnat vid tidigare förhör. I andra fall har deras minne av detaljer kring händelserna svalnat, en process de säkert inte kämpar emot. Det är därför viktigt att åklagaren åberopar överbevisning i dessa mål och inte låter processekonomiska skäl begränsa utredningsåtgärderna, för att försäkra sig om att hon har tillräckligt för att styrka brott vid rättegången, även om en del vittnesmål bortfaller. Förhör under förundersökningen har i allmänhet ett lågt bevisvärde och därför blir bevisvärdet av dessa utsagor inte så högt. Därför är det också viktigt att ''rätt'' frågor ställs från början. Det krävs att förhörsledaren vid det första polisförhöret är särskilt utbildad och har erfarenhet och god kunskap om kvinnohandeln. Ett samarbete över myndighetsgränserna, för utbyte av information är viktigt och måste därför öka. Åklagaren ska underrättas i god tid, så att hon kan vara med under förhören. Om det finns någon skäligen misstänkt, bör även dennes försvarare närvara, med möjlighet att ställa frågor, för att höja bevisvärdet ytterligare. Helst ska bevisupptagning vid domstol ske och förhören videofilmas. På senare år har man börjat göra detta utom huvudförhandling, för att höja utsagornas bevisvärde. Idag behandlas kvinnorna normalt endast som vittnen, medan de egentligen är målsägande och brottsoffer. Målsägarbiträde borde förordnas och finnas med under förhören, som juridiskt stöd för kvinnan. Jag föreslår även att en annan stödperson, som varken är polis eller juridiskt ombud, ska finnas till för kvinnorna. De flesta av dem har upplevt traumatiska händelser, de har en avog inställning till myndigheter, särskilt polis och övriga rättsväsendet, och skulle därmed lättare vilja och våga berätta vad de varit med om, om de får stöd på vägen. Denna stödperson, en socialarbetare av något slag, bör finnas med kvinnorna under pågående utredning och rättegång. De skulle även behöva någon uppföljning eller stödperson den närmsta tiden efter rättegången. Jag anser också att kvinnorna skulle få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd under den tiden som utredning och rättegång pågår, för att underlätta för åklagaren. Det bästa bevismedlet är personlig inställelse och deras utsagor skulle få mycket högre bevisvärde om de lämnades personligen under rättegången. Det är vanligt att kvinnorna och deras familjer hotas under utredningen och att de utsätts för repressalier om de vittnar. Än finns inget vittnesskyddsprogram i Sverige som kvinnorna omfattas av. I vissa fall skulle någon form av vittnesskydd dock behövas. På grund av meningsskillnader i synen på prostitution har länderna haft svårt att samarbeta på området. Därför har de inte, förrän nyligen, kunnat enas om en definition av handeln. I Sverige finns ännu inte någon särskild bestämmelse som tar sikte på handel med människor för exploaterande ändamål. Det har lagts fram ett förslag på detta av 1998 års Sexualbrottskommitté. De straffbestämmelser som finns idag är otillräckliga för ett effektivt bekämpande av handeln. Alla gärningar som begås är inte ensamt straffbara och karaktären av handel kommer inte fram. I avsaknad på en särskild bestämmelse används idag framför allt koppleri och grovt koppleri, när utländska kvinnor påträffas vid kopplerihärvor. Jag anser att detta inte är tillräckligt. Enligt de internationella åtaganden som Sverige gjort, ska vi effektivt bekämpa, utreda och beivra handel med kvinnor för sexuella ändamål. För att kunna göra detta krävs en särskild bestämmelse, som polis, åklagare och domstol kan utgå ifrån. Idag stannar åklagaren utredningen när hon anser sig ha tillräcklig bevisning för grovt koppleri. Fokus under utredning och rättegång riktas in på att styrka otillbörligt utnyttjande av annans prostitution. Jag anser att fokus istället borde riktas mot att styrka handel med kvinnor för sexuella ändamål och att kvinnorna ska komma i fokus som brottsoffer.