Utom arbetsgivarens kontroll – en studie av arbetsmiljöansvaret och arbetsskadeförsäkringen då arbetstagaren arbetar hemifrån.

Sammanfattning: Att arbeta hemifrån har de senaste åren blivit allt vanligare. Inför framtiden spås att den fysiska, ordinarie arbetsplatsen kommer att bli än mindre viktig och att fler kommer att vilja arbeta på distans helt eller delvis. Ett reviderat EU-direktiv ger dessutom småbarnsföräldrar och anhörigvårdare möjlighet att begära att få arbeta på distans av omsorgsskäl. Arbetsmarknadens parter har sedan länge dragit upp riktlinjer för hur ett kollektivavtal på EU-nivå om distansarbete ska genomföras i svensk rätt, i syfte att skapa en konkurrenskraftig ekonomi. Den svenska arbetsrätten gör i princip ingen skillnad mellan den som arbetar på distans och den som arbetar på sin ordinarie arbetsplats, varför inga större lagregleringar har krävts för den beskrivna omställningen. Det är dock en sanning med modifikation – eftersom regelverken för arbetsmiljön och arbetsskadeförsäkringen i viss mån skiljer sig åt beroende på var den anställde arbetar. En viktig del av arbetsrätten utgörs av arbetsmiljörätten, som är en skyddslagstiftning av offentligrättslig karaktär. Arbetsmiljölagen pekar ut arbetsgivaren som ytterst ansvarig och ålägger denne att vidta alla åtgärder som krävs för att undvika ohälsa och olyckor. Arbetsmiljöansvaret gäller på samma sätt då arbetstagaren arbetar hemifrån. Lagen anger också att arbetstagaren ska samverka med arbetsgivaren och att denne har en arbetsmiljörättslig aktivitetsplikt för egen del. I Arbetsmiljöverkets reviderade föreskrift om arbetsplatsens utformning (AFS 2020:1) är arbetstagarens hem numera undantaget, då det är utom arbetsgivarens rådighet. Uppsatsen klarlägger vad den nya bestämmelsen innebär för arbetstagarens del och att arbetsgivarens arbetsmiljöansvar inte i någon mån inskränks eller överförs till arbetstagaren, genom att den senare arbetar hemifrån. En arbetsgivare kan inte kräva att få anpassa arbetstagarens hem, men genom ett civilrättsligt avtal med arbetstagaren kan arbetsgivaren få tillträde till och inflytande över arbetsplatsen. Arbetsmiljöansvaret bottnar historiskt i kraven på arbetarskydd, som väcktes i och med industrialiseringen av Sverige. Det tidiga 1900-talets arbetarskydd omfattade både förebyggande regler och ersättningsregler vid olycksfall. Reglerna undantog dock hemarbete under mycket lång tid – eftersom hemarbetet var utom arbetsgivarens kontroll. Först på 1950-talet kom arbetsskadeförsäkringen att omfatta arbete som utförs i arbetstagarens hem. Än idag gäller en presumtion från 1950-talet om att alla olycksfall som inträffar på arbetsplatsen utgör arbetsolycksfall, medan en olycka som inträffar i arbetstagarens hem kräver ett direkt orsakssamband med arbetsuppgifterna för att godkännas som arbetsskada. Trots att reglerna skiljer sig kraftigt åt beroende på var arbetstagaren utför sitt arbete, kan det inte sägas att reglerna skulle innebära att arbetstagaren är oförsäkrad i sitt arbete. Regelverken för arbetsmiljön och arbetsskadeförsäkringen har således ett gemensamt historiskt ursprung men saknar idag inbördes koppling. Uppsatsen visar istället att en normkonflikt kommit att uppstå mellan regelverken. Arbetsgivaren måste utifrån sitt systematiska arbetsmiljöarbete se till att arbetsplatsen är ergonomiskt utformad och att arbetstagaren med jämna mellanrum rör på sig för att undvika belastningsskador. Den som arbetar hemifrån är dock oförsäkrad så snart denne tar en paus från sina huvudsakliga arbetsuppgifter och rör på sig. Det gäller både enligt den allmänna och den kollektivavtalade arbetsskadeförsäkringen. Den som arbetar hemifrån måste därför teckna en individuell olycksfallsförsäkring, för att inte riskera att vara oförsäkrad om en olycka skulle inträffa till följd av pausrörelserna. Eftersom både arbetsmiljörätten och arbetsskadeförsäkringen utgör skyddslagstiftning för arbetstagaren, är uppsatsens slutsats att någonting behöver göras åt det påvisade problemet.