Vårdbehov eller straffbehov? En kritisk analys av straffsystemets möjligheter och hinder för psykiatrisk vård

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Sedan år 1965 finns i svensk lag inte längre någon särbehandling vad gäller straffansvar för gärningspersoner som agerat vid eller lider av atypiska sinnestillstånd. Lagstiftningen är istället utformad på det sättet att en särbehandling sker vid påföljdsvalet där det föreligger en presumtion för annan påföljd än fängelse. Utgångspunkten är således att gärningspersonen trots sinnestillståndet ska hållas straffrättsligt ansvarig, om det inte brister i någon av brottsbegreppets delar. När det gäller gärningspersoner med atypiska sinnestillstånd är brist i skuldkravet på grund av att personen inte ansetts vara tillräckligt medveten vid gärningen det mest förekommande. Från både samhälls- och individperspektiv är det också angeläget att belysa vårdbehovet och möjligheten att erhålla vård för gärningspersoner med atypiska sinnestillstånd. Vårdbehovet och möjligheten till vård är i fokus i denna uppsats, både med avseende på den gärningsperson som frias på grund av uppsåtsbrist och den som är straffrättsligt ansvarig. En rättsanalytisk metod har tillämpats vilket öppnat för möjligheter till kritik av rättsläget, utifrån ett perspektiv om rätten till vård. Uppsatsen belyser i varsitt avsnitt skuldkravet, påföljds- bestämningen och möjligheten till vård utanför straffsystemet. Varje avsnitt följs av en kortare analys av rättsläget och uppsatsen avslutas sedan med en mer övergripande analys. I avsnittet om skuldkravet konstateras att det krävs en väldigt liten grad av medvetenhet för att uppsåt ska anses föreligga, och detta tenderar att skapa en obalans mellan de som befunnit sig i tillfälliga atypiska sinnestillstånd jämfört med de som har ett mer permanent eller långvarigt sådant tillstånd. I avsnittet om påföljdsbestämningen diskuteras fängelseförbud, rättspsykiatrisk vård, frihet från påföljd och skyddstillsyn, där det framgår att skyddstillsyn och rättspsykiatrisk vård är de vanligast förekommande påföljderna och att det finns möjlighet för att ges psykiatrisk vård nästintill oavsett vilken påföljd som fastställs. I avsnittet om vård utanför straffsystemet framgår att det är vid friande dom eller då gärningspersonen går fri från påföljd som det blir aktuellt. I analysen framgår att främst bedömningen av samtycke till vård vållar problem, särskilt för de som inte bedöms lida av en allvarlig psykisk störning. I den slutliga analysen dras slutsatsen att straffsystemet sett isolerat ger relativt heltäckande möjligheter till vård, men att problemet snarare ligger i att regleringen kring den allmänna vården och regleringen på straffrättens område är så tydligt separerade. Det framgår att personer som inte bereds någon typ av vård bedöms vara få, men att de skulle kunna fångas upp relativt enkelt genom en översyn av och samverkan mellan straffrätten och regleringen kring allmän vård.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)