Är kombinationsbehandling med levotyroxin och liotyronin ett bättre alternativ än behandling med enbart levotyroxin vid primär hypotyreos?

Sammanfattning: Bakgrund: Kroppens ämnesomsättning regleras av den endokrina körteln glandula thyreoidea som sitter på framsidan av halsen. Körtelvävnaden består av ett stort antal mikroskopiska hålrum; folliklar. I follikelcellerna produceras två viktiga hormoner; tyroxin och trijodtyronin. Dessa hormon styr många funktioner i kroppen bland annat upprätthåller de en normal ämnesomsättningen i varje cell i kroppen. Tillståndet då produktionen av dess hormoner inte möter kroppens behov kallas för hypotyreos. Vid denna underfunktion i thyreoidea går kroppen på lågvarv, cellaktiviteten och ämnesomsättningshastigheten i kroppen sjunker. Idag är levotyroxin den rekommenderade förstahandsbehandlingen mot hypotyreos. En andel patienter blir inte hjälpta av standardbehandlingen trots välinställda doser av levotyroxin och tillfredsställande koncentrationer i blodprover. Därför kan det vara motiverat för dessa patienter att pröva en kombinationsbehandling med tillägg av liothyronin. Kombinationsbehandlingen tros kunna uppnå en mer fysiologisk effekt, eftersom behandlingen då efterliknar den normala thyreoideautsöndringen. Syfte: att undersöka om behandlingen av primär hypotyreos blir mer effektiv om liothyronin ges som ett komplement till nuvarande standardbehandling med enbart levotyroxin. Metod: En litteraturstudie av fem vetenskapliga artiklar gjordes i databasen PubMed. Sökorden som användes var ”hypothyroidism”, ”levothyroxine”, ”liothyronine” och ”combination”. Artiklar granskades och användes som underlag för detta examensarbete. Resultat: I samtliga fem undersökta studier sjönk tyroxinkoncentrationen i kombinationsbehandlingen jämfört med monobehandlingen. I studie ett var preferens för studiebehandling störst i kombinationsbehandlingen. Resultaten från studie två visade gynnsamma effekter på 7 av 11 QOL och depression-parametrar vid kombinationsbehandlingen. I samma studie sågs även en placeboeffekt på 10 av 11 parametrar vid monobehandlingen. Studie tre och fem påvisade inga större skillnader mellan behandlingarna. I studie fyra var det totala- och LDLkolesterolnivåer signifikant lägre i kombinationsbehandlingen jämfört med monobehandlingen. Slutsats: Resultaten från studierna var varierande gällande fördelarna av kombinationsbehandling jämfört med monobehandlingen. Inga tydliga mönster avseende på fördelar med kombinationsbehandling observerades eller var tillräckligt starka genom studierna. Variationen kan bero på flera faktorer, det kan troligen bero på att patienterna var olika sjuk i studierna samt att studierna använde sig av olika mätningssystem för att mäta resultaten. Det krävs fler och större studier med längre uppföljningstid som kan fastställa styrkan av kombinationsbehandlingen gentemot monobehandlingen för att kunna dra generella slutsatser om att det finns en fördel med kombinationsbehandlingen framför monobehandlingen.