De norrländska svältsnörena : en skogshistorisk analys av cykelstigsutbyggnaden under 1900-talet

Sammanfattning: Kommunikationerna i norra Norrland under den förindustriella tiden bestod i stort sett endast av vintervägar (Hoppe 1945, Lassila 1972). Människorna förflyttade sig trots allt över relativt stora områden med släde efter häst eller ren (Friberg 1935, Mannerfelt 1936, Hoppe 1945). Många nybyggen i Norrlands inland var under tidigt 1900-tal fortfarande isolerade från omvärlden tillföljd av bristen på vägar. Vid denna tid började Domänverket att anlägga smala vägar s.k. ”cykelstigar” på statens marker för att underlätta framkomligheten för sina tjänstemän (Hoppe 1945) och på så vis också bättre kunna tillvarata skogsråvaran. Mycket lite finns skrivet om dessa cykelstigar. Det övergripande syftet med den här studien var därför att ge en helhetsbild över cykelstigarnas historia. Utifrån studier av historiskt källmaterial, fältinventeringar och intervjuer i Jokkmokksområdet, norra Sverige, sökte jag svaren på varför Domänverket började anlägga dessa cykelstigar. Vidare ville jag ta reda på var i landskapet cykelstigarna främst anlades samt hur byggnationen gick till i praktiken. Studien syftade även till att undersöka cykelstigarnas bevarandevärde idag. Studier av det historiska källmaterialet samt statliga offentliga utredningar visade vilken omfattande statlig verksamhet som pågick kring cykelstigsfrågan under 1930-50 talet. Man ansåg att en utbyggnad av cykelstigsnätet skulle förbättra kommunikationerna för skogsarbetare och befolkningen på landsbygden. Man ansåg också att skogsbränder skulle kunna komma att släckas fortare. Den största utbyggnaden i landet skedde i Norrbotten där behovet av kommunikationer också var störst. Arbetsbeskrivningarna av cykelstigarna liksom intervjuerna visar hur noggrant kontrollerat anläggningsarbetet var, och vilket hårt kroppsarbete de innebar. Cykelstigarna har i tidigare litteratur beskrivits som ”Svältsnören” eftersom att arbetarna tjänade så dåligt (Sjögård 2009) att lönen inte ens räckte till att köpa mat. Fältinventeringarna av fem olika cykelstigsobjekt i Jokkmokksområdet, uppvisar kulturspår som är äldre än själva cykelstigarna. Stigmarkeringar från så långt tillbaka i tiden som år 1817 samt en kavelbro daterad till år 1893 har återfunnits i anslutning till eller på själva cykelstigarna. Tillsammans med analyser av äldre kartmaterial tyder detta på att cykelstigarna anlades i närhet till äldre gångstigar. Denna slutsats stöds också av myndigheternas mål om att låta cykelstigarna förbinda ensamt liggande nybyggen med centralorter. Cykelstigarnas historia blev emellertid inte långvarig. Under 1950-och 60-talet blev bilen var mans ägodel och cykelstigarna kom att ersättas av lättare skogsbilvägar. Idag finns endast igenvuxna fragmenterade stigar kvar. Cykelstigarna berättar om samhällets utveckling och historia. På så vis är de en del av vårt kulturhistoriska arv. De tidigare anlagda vägarna som spred sig ut från bruksorterna hade liten betydelse för befolkningen. De avsåg snarare att förbinda de perifera områdena med den centraliserade makten för att stärka Sveriges gränser. När cykelstigsbyggnationen väl kom igång fick de, tillskillnad från tidigare vägprojekt, stor betydelse för den lilla människan. För många hemman och nybyggen blev cykelstigen den första riktiga utfartsvägen. De tillkom som ett resultat av att skogen som råvara fick ökad ekonomisk betydelse. Från att ha varit i stort sett väglöst spred sig cykelstigarna som ett finmaskigt nät över Norrland. Jag anser att man genom att rusta upp cykelstigarna och göra dem mer lättillgängliga och framkomliga kommer att locka många människor, både ortsbor och turister att färdas längs dem. Att dessutom berätta deras historia samt den starka skogliga kopplingen till dem ger upplevelsen en extra dimension. Kunskap om landskapets historia och de människor som levt där, kan ge en känsla av kulturell tillhörighet.