Revisorers skadeståndsansvar enligt ABL, föremål för begränsning? - En studie om den begränsande verkan av normskyddsläran, befogad tillit och adekvat kausalitet

Sammanfattning: Revisorers skadeståndsansvar är en fråga som varit föremål för diskussion under de senaste två decennierna. Frågan har också varit föremål för rättsfall vid flera tillfällen där de mest framstående rättegångarna varit Prosolvia-målet 2013 och BDO-målet 2014. Dessa mål skulle komma att forma framtiden för rättsläget för revisorers skadeståndsansvar och möjligheten att begränsa detta ansvar, vilket utgör huvudämnet för denna studie. Närmare bestämt rör denna studie möjligheten att begränsa revisorers skadeståndsansvar genom de tre principerna: normskyddslära, befogad tillit och adekvat kausalitet. Normskyddsläran utgår från att endast de rättssubjekt som den överträdda lagen ämnar skydda kan åberopa lagen för skadeståndsanspråk. Denna fråga var viktig i de tidigare nämnda rättsfallen Prosolvia- och BDO-målet. I BDO-målet fastställde Högsta Domstolen principen som en möjlig begränsning av skadeståndsansvaret. Detta har senare aktualiserats i domstolsärenden som exempelvis NJA 2017 s. 1101. Principen om befogad tillit utgår från att den skadelidande verkligen måste ha förlitat sig på den informationen i den berörda årsredovisningen för att skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras. Denna princip undersöktes inte i Prosolvia-målet men lyftes i BDO-målet. Högsta Domstolen gjorde i BDO-målet gällande att kravet för att befogad tillit ska kunna aktualiseras måste ställas högt. Detta stärktes också genom Högsta Domstolens uttalande att tilliten som fästs för den aktuella årsredovisningen måste vara en väsentlig del av beslutsunderlaget för att befogad tillit ska föreligga. Principen om adekvat kausalitet har varit föremål för stor utveckling under tidsperioden som studien sträcker sig över. I de tidigare avgörandena från Högsta Domstolen som diskuteras i studien fastställdes adekvat kausalitet med relativ enkelhet (med bakgrund mot principen om befogad tillit) och frågan utreddes relativt kortfattat. Dock var frågan i de ovan nämnda Prosolvia- och BDO-målen mycket mer komplicerad. I Prosolvia-målet tillämpade Hovrätten för Västra Sverige bevislättnad, mot bakgrund av Högsta Domstolens resonemang i det så kallade Landskrona-målet. Denna tillämpning har sedan kritiserats kraftigt i juridisk doktrin på grund av att omständigheterna i Landskrona-målet var mycket annorlunda än i aktiebolagsrättsliga hänseenden. Högsta Domstolen ekade denna kritik i BDO-målet där det slogs fast att situationen i sin helhet var annorlunda och att ingen bevislättnad skulle behövas. Detta omformade landskapet för revisorers skadeståndsansvar och var av stor betydelse för rättsläget i allmänhet.