Straffrättsideologier i påföljdsbestämningen

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att undersöka vilka straffrättsideologiska överväganden som kommer till uttryck i påföljdsbestämningens struktur. Av detta följer att de olika påföljdernas ideologiska grund kommer att beröras, samt frågan om vilka kriterier som är viktiga vid påföljdsvalet och straffmätningen och den än mer centrala frågan: varför är just dessa kriterier av betydelse? För att uppnå detta ändamål inleds huvudtexten med en redogörelse av fyra centrala straffrättsideologier. De ideologier som används är behandlingsideologin, nyklassicismen, teorin om allmänprevention, samt teorin om inkapacitering. Presentationerna av de olika ideologierna inleds med ett avsnitt som placerar dessa ideologiers väsentliga värderingar i en idéhistorisk tradition. Denna historiska tillbakablick följs av en redogörelse för respektive ideologis grundprinciper. Därefter kommer kriterierna för straffbestämningen att undersökas. Under avsnittet om behandlingsideologin beskrivs brottsbalkens ursprungliga regler, införda 1965, angående påföljdsbestämningen, samt dess ideologiska grund. Brottsbalkens regelverk brukar anses vara starkt påverkad av behandlingsideologin. Detta är riktigt i många aspekter, t. ex. så infördes påföljden ''skyddstillsyn'', vars syfte motiverades utifrån behandlingsideologins värderingar. För påföljdsbestämningen spelade behandlingsideologin en roll avseende påföljdsvalet. I BrB 1:7 angavs att domstolen skulle välja den påföljd som bäst var ägnad att främja den dömdes anpassning till samhället. Detta individualpreventiva bedömningskriterium fick dock vika om en annan påföljd - i praktiken fängelse - var påkallad med hänsyn till allmän laglydnad (allmänprevention). Vissa brottstyper ansågs allmänt vara av en sådan karaktär att ett fängelsestraff måste utdömas med hänsyn till allmän laglydnad. Påföljdsvalet skulle ske utifrån preventionshänsyn. Straffmätningen skedde dock utifrån en proportionalitetstanke&semic straffets stränghet skulle motsvara brottets svårighet. Uttalande i brottsbalkspropositionen visar även att proportionalitet spelade en roll då en individualpreventivt motiverad påföljd bestämdes&semic denna fick ej vara så ingripande att den stred mot kravet på proportionalitet. Under 1970-talet började kritiken mot behandlingsideologin att växa sig stark. En påföljdsbestämning genomsyrad av behandlingstanken ansågs vara rättsosäker, och dessutom ifrågasattes möjligheten att genom tvångsvård bota ett brottsligt beteende. Denna skepticism kom till uttryck i en BRÅ-rapport från 1977: ''Nytt straffsystem'', vilken väckte debatt och ledde till att arbetet med en påföljdsreform påbörjades. Denna lagreform genomfördes 1989, och innebar att BrB 1:7 ersattes av två nya kapitel vilka behandlade påföljdsbestämningen. Nu kom påföljdsbestämningen att bygga på nyklassicismens grundtanke om proportionalitet mellan brott och straff. Straffvärdebedömningen blev central både för påföljdsvalet såväl som för straffmätningen. Samtidigt infördes artbrottsinstitutet, vilket byggde på den praxis som utvecklats under BrB 1:7, och som innebar att vissa brott med hänsyn till allmänprevention föranledde fängelsestraff. Utvecklingen efter 1989 behandlas kortfattat, med utgångspunkt i SOU 1995:91 ''Ett reformerat straffsystem''. Utredningen föreslog en reformering av påföljdssystemet som skulle göra det mer konsekvent nyklassiskt. Detta förslag förverkligades dock inte i sin helhet, men vissa reformer genomfördes 1999. Kapitel 2 och 3 bildar bakgrund, och är i viss mån en förutsättning för uppsatsens sista del, där de olika stegen i påföljdsbestämningen beskrivs och analyseras utifrån de ovan nämnda straffrättsideologierna. Den ideologisk utgångspunkten vid denna analys är nyklassicismen. Den viktigaste slutsatsen är att påföljdsbestämningen inte har någon enhetlig ideologisk grund. Denna slutsats är måhända inte så överraskande, men med tanke på den allmänt rådande uppfattningen att påföljdssystemet sedan reformen 1989 vilar på nyklassisk grund är det i vart fall en smula förvånande hur stor plats de andra straffrättsideologierna tillmäts i påföljdsbestämningen. Främst gäller detta de allmänpreventiva skälen. Allmänprevention anses vara begreppsligt inbyggt i straffsystemet eftersom en kriminalisering alltid innebär ett hot om straff. Även straffsystemets symbolfunktion kan antas ha en viss, dock tämligen obestämd, allmänpreventiv effekt. Behovet av allmänprevention inom påföljdsbestämningen tillgodoses genom att vissa brott anses vara av artkaraktär. Detta är en straffskärpande omständighet som har betydelse som skäl för fängelse. Det finns även en möjlighet att i vissa fall beakta allmänpreventiva hänsyn inom ramen för straffvärdebedömningen. Behandlingsideologin lever kvar i påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, som huvudsakligen bestäms utifrån denna ideologis premisser. Detta gäller även valet mellan ett kort fängelsestraff eller villkorlig dom/skyddstillsyn. Behandlingsideologins utgångspunkt var att förhindra att den enskilde gärningsmannen återföll i brott. Den påföljd som kunde anses vara mest lämplig för att uppnå denna effekt skulle väljas. Detta ställningstagande medförde att domstolen i många fall måste ställa en ''återfallsprognos''. Detta prognostänkande har dock i någon mån försvunnit från påföljdsbestämningen, trots att lagtexten fortfarande beskriver nämnda förfarande. Utgångspunkten för ovannämnda påföljder samt för hur valet mellan dem ska göras är dock fortfarande omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person. Nyklassicismens proportionalitetsprincip, som utgår från brottets svårighetsgrad, kommer till uttryck i straffvärdebedömningen. Straffvärdet har betydelse för både påföljdsvalet och straffmätningen. Ett högt straffvärde kan åberopas som skäl för ett fängelsestraff. Återfall är även en straffskärpande omständighet som möjligtvis kan motiveras utifrån ett nyklassiskt synsätt. Detta gäller i vart fall då återfall åberopas som grund för fängelse eller för en ''förstärkt'' villkorlig dom eller skyddstillsyn. Återfall som straffskärpande omständighet vid straffmätningen kan bäst förstås som en eftergift till det som brukar kallas ''det allmänna rättsmedvetandet''&semic medan bestämmelsen i BrB 26:3 kan motiveras utifrån ett samhällsskydd.