Resistens hos hästens små blodmaskar

Sammanfattning: Hästens små blodmaskar är hästens vanligaste endoparasiter. Sjukdom är vanligen asymtomatisk, men vid hög parasitbörda kan diarré, plötslig viktminskning, trötthet och svaghet ses. Hästarna kan också drabbas av larval cyathostominos som orsakas av ett massutträde av larver ur tarmslemhinnan och som i värsta fall kan leda till döden. I dagsläget används tre olika substansgrupper för avmaskning mot hästens små blodmaskar: bensimidazoler, tetrahydropyrimidiner och makrocykliska laktoner. Resistens mot bensimidazoler förekommer världen över. Vad gäller resistens mot pyrantel (en tetrahydropyrimidin) är den vanlig i vissa regioner. Resistens mot ivermektin och moxidektin (två olika makrocykliska laktoner) är inte lika utbredd, men det finns studier som påvisat begynnande resistens eller resistens. Till följd av resistensen är det viktigt att vara restriktiv med de preparat som finns och sålunda minska användningen av anthelmintika. En rekommenderad alternativ kontrollmetod är selektiv avmaskning. Denna metod går ut på att träckprov tas, äggmängd i träcken beräknas och enbart hästar med en äggmängd som överstiger ett visst värde avmaskas. Det finns dock begränsad evidens för hur effektiv metoden är och det är i dagsläget svårt att dra några slutsatser utefter tillgänglig litteratur. Det finns även en oro att infektion med hästens mest patogena stora blodmask, Strongylus vulgaris, riskerar att missas när vissa hästar lämnas obehandlade. I en studie var slutsatsen att selektiv avmaskning innebär att artdiversitet kan bibehållas, vilket bromsar utvecklingen och spridningen av resistens. Det finns i dagsläget inga fall av cyathostominos beskrivna i litteraturen, som definitivt kunnat kopplas samman med anthelmintisk resistens. Dock har ökade fall av larval cyathostominos som observerats i Ontario i Kanada, kunnat kopplas samman med resistensutvecklingen. En anledning till att det inte finns några publicerade fall kan bero på att sjukdom vanligen är subklinisk. Klinisk sjukdom tros kunna öka om man enbart förlitar sig på makrocykliska laktoner. Syftet med denna litteraturstudie var att ta reda på mer om resistens hos hästens små blodmaskar. Frågeställningarna var följande: vilka verksamma behandlingar finns mot hästens små blodmaskar? Vad är resistensläget hos verksamma behandlingar? Vad skulle konsekvenserna bli om resistens uppstod mot verksamma medel? Vilka strategier för att förebygga resistensutveckling finns? I litteraturstudien konkluderades att användning av fenbendazol och pyrantel bör begränsas, eftersom resistensen är mer utbredd hos dessa än hos ivermektin och moxidektin. Användningen av ivermektin och moxidektin bör kombineras med kontrollmetoder såsom selektiv avmaskning för att upprätthålla det goda resistensläget. Om resistensnivån hålls på en kontrollerbar nivå kommer förmodligen klinisk sjukdom fortsätta ha en relativt låg prevalens.