Att tillgängliggöra kulturarvet – Brister och hierarkier i kulturmiljöarbetet

Sammanfattning: I och med motsättningar i svensk lagstiftning uppstår det intressekonflikter mellan bevarandet och tillgängliggörandet av det byggda kulturarvet. Trots detta har Sverige lyckats bra med att modernisera många av sina kulturhistoriska fastigheter, där man arbetat för att respektera både byggnad och brukare. Dock finns det fortfarande, 20 år efter de juridiska bestämmelserna om tillgängliga miljöer, fortfarande offentliga byggnader som inte kan, på ett värdigt sätt, besökas av en rullstolsburen. Hur kommer det sig? Syftet med denna uppsats har varit att granska processen kring att tillgänglighetsgöra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Målet har varit att identifiera brister i processen, det vill säga få en förståelse för varför vissa byggnader misslyckas med att anpassas. Vidare har undersökningen haft som avsikt att belysa eventuella hierarkier mellan bevarande av kulturvärden och anpassning efter moderna behov. Undersökningen bygger på en teori- och litteraturstudie samt en flerfallsstudie bestående av tre granskade byggnader: Stockholms stadshus, Thielska galleriet och riksdagshuset. Samtliga tre byggnader har på olika sätt inte tillgänglighetsanpassats på ett värdigt sätt. Den inledande teori- och litteraturstudien bygger på att få en förståelse för det svenska kulturmiljöarbetet, för att sedan sätta det i relation till funktionshinderspolitiken och därpå identifiera de intressekonflikter som finns. Resultatet visar att bristerna i processen kring att tillgängliggöra kulturhistoriska miljöer skiljer sig åt från fall till fall, men den övergripande problematiken handlar om förvaltning och komplicerade samarbeten över verksamhetsgränser. Konservativa intressen och rädslan för förändring sätter även käppar i hjulen för tillgängliggörandet av kulturarvet. Frågor som reversibilitetens inverkan på kulturarvet och anpassningens plats i restaureringshistorian har uppstått under arbetets gång.   Till följd av undersökningens resultat framgår det att samarbetet mellan myndigheter och andra aktörer som hanterar kulturarvet är i dagsläget komplext och bidrar till långa beslutsprocesser. Vidare bör man arbeta för att motsätta sig konflikten mellan bevarande och modernisering.