Unga extremister - En rättslig studie av lagens tillämplighet, skydds- och rättssäkerhetsintresset vid vård med stöd av 3 § LVU

Sammanfattning: Våldsbejakande extremism har under de senaste åren seglat upp som ett allt ökande fenomen och ett växande samhällsproblem i Sverige. I kölvattnet av detta uppstår ett flertal frågor om hur fenomenet kan hanteras i rättsligt avseende. Den våldsbejakande extremismen utmanar och hotar demokratin på flera sätt och är ett allvarligt problem för den enskilde som involveras och för samhället i stort. Forskning visar att barn och unga är en särskilt utsatt grupp när det gäller radikalisering och rekrytering till extremstiska miljöer. Under år 2016 hade socialtjänsten i var femte svensk kommun kontakt med barn och unga som var eller befann sig i riskzonen för att bli involverade i våldsbejakande extremism. Fenomenets utbredning i denna grupp väcker frågan om de befintliga rättsregler som syftar till att skydda barn och unga är tillämpliga och ger samhället möjlighet att ingripa i denna situation. Mot bakgrund av detta har syftet med uppsatsen varit att utreda under vilka förutsättningar det är möjligt att bereda barn och unga tvångsvård med stöd av 3 § LVU på grund av ett beteende som indikerar radikalisering eller involvering i våldsbejakande extremism. Därtill har syftet varit att analysera tvångsvård på denna grund ur ett skydds- och ett rättssäkerhetsperspektiv. Uppsatsen består av en deskriptiv och en empirisk studie. I den deskriptiva delen fastställs och analyseras gällande rätt med hjälp av rättsdogmatisk metod vad gäller möjligheten att bereda en ung person vård med stöd av 3 § LVU på grund av involvering i våldsbejakande extremism. Slutsatsen är att de gängse rättskällorna inte ger ett klart svar på denna fråga och rättsläget är således oklart. Därefter följer en empirisk studie som belyser hur 3 § LVU tillämpas på underrättsnivå då socialnämnden ansökt om vård av den unge på grund av ett beteende som indikerar involvering i våldsbejakande extremism. Studien visar att ett beteende av detta slag kan föranleda vård under förutsättning att det betraktas som ett socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § LVU. Studien visar vidare att domstolarna gör olika bedömningar i detta avseende utifrån samma slags omständigheter i den unges beteende. Slutsatsen är att rekvisitet i fråga förefaller kunna täcka in situationen att en ung person är eller riskerar att bli involverad i våldsbejakande extremism. Dock är rättsläget inte klart när det gäller i vad mån barn och unga kan beredas vård på denna grund. Ur ett formellt rättssäkerhetsperspektiv framstår resultatet av den empiriska studien som problematiskt i vissa avseenden. För att stärka rättssäkerheten och klargöra rättsläget vore det önskvärt med vägledning som preciserar hur rekvisiten i 3 § LVU ska tolkas och tillämpas då unga är eller riskerar att bli involverade i våldsbejakande extremism. LVU präglas starkt av både skyddsintresset och rättssäkerhetsintresset vilka emellertid ställer olika och till viss del motsatta krav på lagens utformning och på rättstillämpningen. Lagen måste således balansera mellan och beakta dessa båda intressen. Nuvarande utformninng av 3 § LVU framstår mot denna bakgrund som en godtagbar kompromiss.