Den medierande effekten av självmedkänsla på de negativa konsekvenserna av minoritetsstress hos HBTQI-individer
Sammanfattning: Psykisk ohälsa ökar för de flesta grupper i Sverige, men minoritetsgrupper är mer utsatta än andra. Syftet med vår studie var att ta reda på hur situationen ser ut för HBTQI-individer i Sverige och skapa underlag för att kunna underlätta för denna utsatta grupp. Utifrån Meyers minoritetsstressmodell och Neffs definition av självmedkänsla vill vi svara på frågan om det finns något samband mellan minoritetsstress och psykisk hälsa hos HBTQI-individer och om självmedkänsla i så fall medierar detta förhållande. Deltagarna bestod av svensktalande personer över 18 år som identifierar sig som HBTQI. Dessa rekryterades via Facebook och andra internetbaserade forum. Mätinstrumentet var en online-enkät där konstruktet psykisk hälsa definierades som grad av ångest- och nedstämdhetssymtomatologi och grad av livskvalitet. Enkäten mätte även konstrukten självmedkänsla och minoritetsstress. Resultaten visade att det finns ett signifikant positivt samband mellan graden av minoritetsstress och graden av ångest- och nedstämdhetssymtomatologi. Högre grader självmedkänsla var kopplat till lägre grader psykisk ohälsa och högre grader livskvalitet. Självmedkänsla var kopplat till proximal minoritetsstress men inte distal minoritetsstress. En mediationsanalys visade att självmedkänsla har en signifikant medierande effekt på förhållandet mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa. Sammanfattningsvis visade sig självmedkänsla vara en viktig faktor för att förstå förhållandet mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa och är därmed något som framtida interventioner mot psykisk ohälsa hos HBTQI-individer bör fokusera på.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)