Att studera välbefinnande - om mänskliga egenskaper och samhälleliga villkor

Sammanfattning: För det första är avsikten att genomföra en idéanalys av definitioner och användning av begreppet välbefinnande inom den tillämpade forskningen som studerar välbefinnande bland äldre. Denna analys möjliggör en undersökning av vilka antaganden som måste göras för att en viss definition och användning av begreppet ska vara möjlig, samt vilka konsekvenser detta får för en fruktbar förståelse och förklaring av fenomenet välbefinnande. För det andra är avsikten att försöka vidareutveckla den teoretiska förståelsen för hur resultaten i studierna kan förstås. Frågan gäller vad det är som mäts. För att uppnå studiens syften har följande frågor varit vägledande: 1) Hur definieras och används begreppet välbefinnande i den empiriska forskningen som studerar välbefinnande i relation till åldrande? 2) Är det möjligt att identifiera några grundläggande antaganden om relationen mellan människa, välbefinnande och samhälle som följer av de empiriska studiernas definition och användning av begreppet välbefinnande? 3) Vilka möjligheter och begränsningar i relation till fruktbara förklaringar följer av definitionerna och användningen av begreppet välbefinnande? 4) Förändras de möjligheter och begränsningar som identifierats när de tolkas och rekontextualiseras i relation till den analytiska dualismens antaganden om relationen mellan människa och samhälle? 5) Vad är de empiriska studiernas resultat ett fall av? Metoden i uppsatsen är en kvalitativ idéanalys. Om idéanalysen refererar till form utgörs innehållet av fyra idealtyper som är utvecklade i relation till uppsatsens syfte. Dessa syftar till att möjliggöra en rekonstruktion av relationen mellan de manifesta definitionerna och den explicita användningen av begreppet välbefinnande i förhållande till de latenta antaganden som följer av denna relation. Materialet består av 26 vetenskapliga artiklar som utfört empiriska undersökningar av äldres välbefinnande. Analysen visar att samtliga studier i urvalet bär på det övervägande implicita antagandet att välbefinnande är någonting i sig. Den viktigaste skiljelinjen i urvalet går mellan uppfattningen att 1) välbefinnande är ett mentalt tillstånd och 2) välbefinnande är ett tillstånd som relaterar till samhället, varat och det mentala. Den första positionen framstod som problematisk eftersom människor av olika anledningar tenderar att anpassa emotioner och kognitioner till de omständigheter som är för handen givna, vilket även visar att vi kan ha ”fel” om vårt välbefinnande. Den andra positionen framstod som problematisk eftersom den är mycket inkluderande och riskerar att sammanblanda kvalitativt olika egenskaper. Dock visades en möjlighet att överskrida dikotomin förutsatt att välbefinnande förstods som ett fall av individens uttalanden baserade på emotionella kommentarer på, och reflexiva prioriteringar av, personliga angelägenheter dialektiskt relaterade till den kontext som utgör de villkor individen konfronterar. Reflexiviteten och emotionaliteten förstås dessutom som villkorade av emotionell och epistemologisk dunkelhet: två begrepp som refererar till individens emotionella och reflexiva nu och dess historia.