Han ser rött, men ser han? - En kritisk analys av bevisning av uppsåt med särskilt fokus på självförvållat rus

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: För närmare åtta år sedan, 2011, ändrade Högsta domstolen (HD) sin tidigare praxis avseende tolkningen av 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken (BrB) – alltså det lagrum som reglerar uppsåt vid självförvållat rus. Den nya tolkningen innebar att uppsåt i dessa fall skulle behandlas enligt vanliga regler om uppsåt. Det är således inte längre fråga om att fingera uppsåt, inte ens i någon mån. Suzanne Wennberg ifrågasatte dock i samband med denna praxisomsvängning om hov- och tingsrätter verkligen skulle komma att följa denna nya tolkning, då hon menade att det skulle innebära att det blev svårare att bedöma uppsåt i dessa fall. Med Wennbergs tes som utgångspunkt undersöker jag i denna uppsats, om det faktiskt förekommer domar som avviker från den dominerande beskrivningen av rätten. Arbetet är i grunden socialkonstruktivistiskt och så även de metoder som används. En metod benämnd de lege interpretata (rätten som den uttolkas/uttolkats), som baseras på Eva-Maria Svenssons arbete, används för att skildra de olika beskrivningar av rättens innehåll som varit förhärskande tidigare och som nu är förhärskande. Vidare analyseras 99 hovrättsdomar med hjälp av en rättsvetenskaplig textanalys. Teorin för arbetet består främst i ett ifrågasättande av rättens enhetlighet och koherens, med särskilt fokus på just domar i självförvållat rus. Även Nicola Laceys arbete om tillskrivande av straffrättsligt ansvar utifrån den tilltalades karaktär används som teoretiskt ramverk. I arbetet konstaterar jag att en uppsåtsprövning som grundar sig i normer om vad den tilltalade måste ha förstått är relativt vanligt förekommande. Därtill finns ett urval av domar i vilka domstolen förefaller ha fingerat uppsåtet eller konstaterat att uppsåt förelegat utifrån ett hypotetiskt prov om vad gärningspersonen hade förstått om hen vore nykter. En sådan tillämpning avviker således från den dominerande beskrivningen av rätten, varför anspråket att rätten ska vara koherent inte kan sägas uppfyllt. Det är alltså fråga om oaktsamhetsbedömningar, snarare än bedömningar av uppsåt. Vid en diskussion huruvida ansvaret tillskrivs personerna i egenskap av innehavare av dålig karaktär, snarare än uppvisandet av skuld, eftersom de frivilligt försatt sig i höggradig berusning, konstaterar jag att så är fallet. Det är därigenom gärningspersonerna får bära ansvar för sitt handlande. Uppsatsen avslutas med några slutsatser angående rättens inkoherens.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)