”Att få pusselbitarna på plats”- en kvalitativ studie om långtidssjukskrivna kvinnors erfarenhet av bildterapi och basal kroppskännedom i grupp.

Sammanfattning: I denna studie talar fyra kvinnor om sina upplevelser av att stå utanför arbetsmarknaden och hur de med hjälp av bildterapi och basal kroppskännedom börjar omdefiniera synen på sig själva och sitt handlingsutrymme och på så sätt blir mer delaktiga i samhället. Syftet med denna studie är att undersöka långtidssjukskrivna kvinnors upplevelser och erfarenheter av att ha gått i bildterapi och basal kroppskännedom i grupp inom öppenpsykiatrin. Syftet är också att undersöka vilken betydelse kropp och bildgruppen hade för kvinnornas val och motiv till att fortsätta i egen regi, med fokus på gruppens betydelse. Bakgrunden var att det fanns ett behov av att samordna och utveckla metoder inom organisationen samt att göra det mer kostnadseffektivt. Samtidigt var flera utav patienterna långtidssjukskrivna och behövde få rehabilitering för att komma vidare ut i praktik eller arbete när det nya sjukförsäkringssystemet infördes i juli 2008. Mitt intresse väcktes för den här gruppen och den situation kvinnorna befinner sig i; Vad innebär det att de befinner sig i den situation som de gör? Vad kan bildterapi och kroppskännedom bidra med för långtidssjukskrivna kvinnor? Detta var frågor som väcktes. Studien genomfördes med kvalitativ metod. Empirin består av sex semistrukturerade intervjuer med fyra kvinnor som har deltagit i kropp och bildgruppen under tre terminer. Jag har även använt mig av samtal och observationer kring egenvalda bilder som kvinnorna tog med. Kvinnorna är i åldrarna 44-59 år och alla har haft långa kontakter med sjukvården. Några utav kvinnorna har varit utsatta för psykiskt och/eller fysiskt våld under flera år, ibland med hot. Intervjuer genomfördes också med de två gruppledarna som består av en bildterapeut och en sjukgymnast. De teoretiska analysverktygen är teorierna empowerment och symbolisk interaktionism samt teoretiska begrepp som stigma, objekt och subjekt. Tidigare studier visar att bemötande och inflytande inom psykiatrin har fungerat dåligt. Denna studie bidrar med en annan bild. Kropp och bildgruppen visar en möjlighet till att lösa den paradox som långtidssjukskrivning många gånger innebär genom att kvinnornas syn på arbete omdefinieras. Från att vara en belastning kan arbetet bli en tillgång om kvinnorna först får utrymme att mobilisera sina resurser och arbetslivet sedan medger samma handlingsutrymme. Genom samspelet mellan kroppen, bilden och gruppen har kvinnorna börjat en utvecklingsprocess som jag kallar en läro- och medvetandegörande process. Läro- och medvetandegörande processen har inneburit ett perspektivbyte för kvinnorna under terapin genom att de omdefinierar sin syn på sig själva till ett ”subjekt”, en aktivt handlande person med makt och möjligheter. Även om behandlingsinnehållet, det vill säga bildterapin och den basala kroppskännedomen är viktig, tyder mycket på att den sociala samvaron i gruppen har minst lika stor betydelse för kvinnorna. Kvinnorna berättar om känslor av utanförskap och stigmatisering. Gruppen får betydelsen av en ”frizon” där kvinnorna kan uttrycka sig fritt utan att behöva oroa sig för att bli stämplade. I gruppen har kvinnorna utvecklat ett oberoende från de normer och värderingar som upplevs stigmatiserande. Det har istället skapats en ”ny norm” i gruppen. Den ursprungliga behandlingsgruppen har utvecklats till att bli ett viktigt stöd för kvinnorna utöver behandlingens syfte. En mobilisering av gruppen har skett. Kvinnorna menar att de valde att fortsätta att träffas i egen regi för att kunna prata om funderingar och tankar kring sjukdomar och myndigheter. I gruppen mobiliseras alltså kvinnornas resurser och det finns ett ömsesidigt hjälpande som liknar en självhjälpsgrupp.