Riskbedömning och val av betesmark för boskap i torra till halvtorra områden i Kenya

Sammanfattning: The Rift Valley i Kenya utgör ett hem för de pastorala massajerna. De baserar primärt sitt leverne på kött, mjölk samt blod, därför är vikten av boskap av stor betydelse. För att upprätthålla en god och uthållig produktion bör flertal parametarar beaktas. I detta arbete undersöks vilka risker som massajernas djurbesättning utsätts för under betesgång samt vilka val herdarna gör för att minimera förekomsten av dessa riskfaktorer. De risker som primärt berörs är infektionssjukdomen trypanosomiasis (en sjukdom som sprids av tsetseflugor), olika fästingburna sjukdomar samt andra infektioner. Vidare nämns även predatorer samt konflikter mellan herdar och åkerbönder som en förekommande riskfaktor. Genom att utvärdera utförandet av en redan pågående studie i ämnet och en vidare analys av dessa data, skulle denna studie kunna bidra till en bättre förståelse av vilka risker som är störst i dessa studieområden. Vidare hur åtgärderna ser ut, samt strategier för att parera dessa risker. På grund av fältassistenternas bristande kommunikation och engagemang kunde tillförlitliga data endast erhållas från två utav 11 assistenter. Därmed kunde inga slutsatser dras som besvarade de frågor som ställts innan utförd studie, utan endast tidigare studier kunde användas för att beskriva massajernas olika strategier. En strategi att minska risken för predation är att boskapen vistas endast en begränsad tid vid vattenkällan. Dessutom minskar även angrepp av fästingar och tsetseflugor då denna risk är betydligt större i dessa områden. Studier har påvisat vikten av god avel, där raser eller individer med en naturlig motståndskraft kan bidra till en ökad resistens mot sjukdomar. Ett annat alternativ för bekämpning av fästingar är med hjälp av en så kallad ko-dipp. Det var dock inte en fungerande verksamhet för de två besättningar som studerades. Det finns utrymme för förbättring som skulle leda till effektivare djurhållning. Enligt egen erfarenhet visade det sig att även terrängen var av vikt när det gällde riskbedömningen. Befann sig boskapen i tät terräng med merparten buskage var predationsrisken stor. Vidare beskrivs fördelen med att besättningen fick vatten endast en gång per dag, detta medförde att boskapen på grund av törst höll ett högre tempo på vägen hem och på så vis minimerades risken för predation.