Tillräknelighet för straffansvar - En komparativ studie av Sveriges och Norges tillämpning av ett tillräknelighetskrav

Sammanfattning: Denna uppsats handlar om begreppet tillräknelighet och hur detta ser ut i svensk och norsk rätt. Den komparativa metoden har använts för att kunna presentera likheter och skillnader gällande kravet på tillräknelighet i svensk och norsk rätt. Den komparativa metoden ska även syfta till ökaförståelsen för varför Sverige inte längre uppställer krav på tillräknelighet för straffansvar. Tillräknelighet har varit en brottsförutsättning i svensk rätt men togs bort i samband med införandet av Brottsbalken 1965. För att bedöma huruvida en gärningsperson inte är tillräkneliga tittar rätten på personens förmåga att uppfatta verkligheten på ett realistiskt sätt. Sjukdomar av psykotisk karaktär är ett bra exempel på tillstånd som leder till otillräknelighet. Sverige dömer alltså en gärningsperson som lider av en allvarlig psykisk störning till straffrättsligt ansvar och lagöverträdarens tillräknelighet beaktas istället vid valet av påföljd. Norsk straffrätt anser däremot att det är orimligt att en otillräknelig gärningsperson ska hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. Norge beaktar därför en lagöverträdares tillräknelighet i ansvarsledet och är hon otillräknelig går hon fri från straffansvar. Borttagandet av tillräknelighet för straffansvar i svensk rätt har ersatts av ett relativt fängelseförbud för gärningspersoner som varken haft förmåga att förstå innebörden av sina handlingar eller haft en realistisk uppfattning av verkligheten. Den norska regeln om tillräknelighet utgår från den medicinska principen där gärningspersonens sjukdomstillstånd är centralt. Föreligger symptom för en psykotisk sjukdom kan lagöverträdaren inte tillmätas straffrättsligt ansvar. Ett flertal utredningar har tillsatts för att utreda om Sverige bör återinföra tillräknelighet för straffansvar, eftersom skuldprincipen inte upprätthålls med nuvarande reglering. Ingen av utredningarna har medfört någon förändring och Sveriges nuvarande reglering kan därför innebära en alternativ lösning på denna problematiska straffrättsfråga.