Skiljeavtalets subjektiva räckvidd vid singularsuccession- en komparativ studie mellan Sverige, England och Tyskland

Sammanfattning: Huruvida en skiljeklausul i det ursprungliga kontraktet blir giltig mellan successor och kvarvarande part vid singularsuccession finns inte reglerat i svensk lag och har varit föremål för delade meningar. Den ledande uppfattningen i doktrin var länge att skiljeklausulen kunde göras gällande mot successor om han ägt eller bort äga kännedom om klausulen. Se exempelvis Dillén och Hassler. Heuman framförde på 1980-talet en uppfattning som innebar att man inte kan bli bunden av ett skiljeavtal på andra grunder än allmänna avtalsrättsliga. Han fann att eftersom överlåtelse av skyldigheter kräver gäldenärens samtycke, kan man anse att skiljeklausulen blir gällande på avtalsrättslig grund vid överlåtelse av samtliga rättigheter och skyldigheter och överlåtelse av gäldsansvar enligt kontrakt innehållande en skiljeklausul. Genom att se kvarvarande parts samtycke och successors inträdandeförklaring som två samstämmiga viljeförklaringar att ingå skiljeavtal kan man anse att skiljeavtalet blir gällande i den nya partsrelationen på avtalsrättslig grund. Heuman i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, s. 236 ff. Detta har den fördel att New York-konventionen blir tillämplig och att skiljedomen kan verkställas i samtliga de länder som ratificerat konventionen. Då en överlåtelse av rättigheter inte kräver samtycke kan en sådan överlåtelse ske utan både kvarvarande parts samtycke och vetskap. Heuman menar att man då inte ens tolkningsvis kan anse att två samstämmiga viljeförklaringar att ingå skiljeavtal föreligger i den nya partsrelationen. Ibid., 248 f. En uppfattning som Vahlén instämmer i. Heuman anser därför att skiljeklausulen förfaller i sin helhet i dessa situationer. Denna uppfattning är internationellt känd som ''the express assignment rule''. Girsberger och Hausmaninger, Arbitration International, Vol. 8 no. 2 1992 s. 136. Det krävs successors uttryckliga samtycke för att skiljeklausulen ska bli giltig i den nya partsrelationen. Strax därefter presenterade Håstad sin syn på problemet. Håstad intar i förhållande till Heuman en motsatt ståndpunkt. Den ståndpunkt som Håstad företräder är internationellt känd som ''the automatic assignment rule''. Girsberger och Hausmaninger, a.a. s. 136. Skiljeklausulen medföljer huvudavtalet auto­matiskt vid en rättighetsöverlåtelse. Han anser att både successor och kvarvarande part blir bundna av skiljeklausulen och att detta följer av 27 § SkbrL och av rättspolitiska skäl vilket även Lindskog instämmer i. Håstad, i Vänbok till Robert Boman, s. 183 ff., och Lindskog, Skiljeförfarande- en kommentar, s. 160 ff. Rättsläget var således osäkert och inte heller fanns någon lagreglering eller vägledande praxis på området att finna vid denna tidpunkt. Detta uppmärksammades av Lars Edlund som i början av 1990-talet efterfrågade lagstiftning i frågan. Edlund, SvJT 1993 s. 905 ff. En skiljedomsutredning tillsattes 1992 för att se över den dåvarande skilje­mannalagen, SmL. I sitt delbetänkande från 1994 föreslog utredningen att en reglering av frågan skulle intas i nya lagen om skiljeförfarande. Denna skulle ha den innebörd att en skiljeklausul skulle gälla i förhållandet mellan kvarvarande part och successor enbart om dessa överenskommit härom. SOU 1994:81 s. 92 Regeringen avslog dock förslaget med motivering att det rimmade illa med den i det praktiska rättslivet vanligast förekommande uppfattningen och att en bundenhet i vidare utsträckning var motiverad. Prop. 1998/99:35 s. 64 f. I NJA 1997 s. 866, hädanefter Emja-beslutet, slog HD fast att en singularsuccessor blir bunden av skiljeklausulen i det ursprungliga kontraktet vid en rättighetsöverlåtelse och kvarvarande part blir bunden om inte särskilda omständlig­heter häremot föreligger. Ett resonemang baserat på rättspolitiska skäl för och emot bundenhet och 27 § SkbrL ledde fram till detta resultat. Beslutet innebär att Sverige tillämpar ''the automatic assignment rule'' på frågan om skiljeavtalet blir bindande i den nya partsrelationen vid en rättighetsöverlåtelse. Emja-beslutet kan vara motiverat av en strävan att anta en skiljedomsvänlig policy och främja internationell handel samt en strävan efter att harmoniera frågans reglerande med utländska rättssystem. I de flesta ''civil law-länderna'' är nämligen skiljeklausulen bindande i den nya partsrelationen medan rättsläget är något osäkrare i ''common law-länderna''. Girsberger och Hausmaninger, Arbitration International, Vol. 8 no. 2 1992 s. 136 ff. Sedermera diskuterades för svensk rätts del om det krävs denuntiation för att skiljeklausulen ska bli gällande i den nya partsrelationen. Svea HovR:s dom 2003-10-10 i mål T 8032-00 och Alpha S.p.A ./. Beta Co Ltd. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut mål nr. 12/2002 Om så är fallet är något oklart.