Att förstå och att bli förstådd : Unga lagöverträdares upplevelser av rättegångarinom ramen för rätten till en rättvis rättegång
Sammanfattning: Den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång utgör en grundpelare i en rättsstat och regleras i såväl artikel 6 EKMR som 2 kap. 11 § 2 st. RF. Rätten till en rättvis rättegång i enlighet med både EKMR och RF tar sikte på att en rättegång dels ska genomföras inom skälig tid, dels att rättegången ska genomföras inför en oavhängig och opartisk domstol. För att rättigheten ska uppfyllas i enlighet med EKMR och RF, föreligger vägledning samt principer utformade av Europadomstolen som måste beaktas vid bedömningen om en rättegång bedrivits rättvis eller inte. Rätten till en rättvis rättegång kan omfatta flera olika element, varav ett av elementen är tillfredsställande handläggning. För att en rättegång ska uppfylla sitt syfte, krävs att rättegången genomförs under sådana former att parterna kan följa det som sker under förfarandet. Till bedömningen om en rättvis rättegång genomförts ska dessutom målets karaktär tas i beaktandet. Detta innebär att mål som förutsätter särskild skyndsam handläggning, till exempel ungdomsmål, särskilt måste uppfylla kraven i artikel 6.1 EKMR. Då barn anses utgöra en särskilt utsatt grupp krävs det speciellt skydd i syfte att värna om deras rättigheter. I BK stadgas barns rättigheter och konventionen är tillämplig på alla individer under 18 år. De stater som ratificerat BK måste således respektera konventionen och rapportera vilka åtaganden som vidtagits för att efterleva den. Barns rättighet att komma till tals och uttrycka sina åsikter tillfaller alla barn under 18 år och innebär att såväl domstolar som andra beslutsfattande organ måste anpassas i avsikt att inkludera barnen. Det kan till exempel handla om särskilda förberedelser för barn innan en rättegång och att anamma ett barnrättsperspektiv i syfte att genomsyra verksamheterna med en förankring i BK. Inom nationell rätt föreligger ett skyndsamhetskrav i ärenden som rör unga lagöverträdare och en allmänt vedertagen princip är att tiden mellan samhällets reaktioner och den unga lagöverträdarens brott bör vara så kort som möjlig. Samhällets inställning gentemot unga lagöverträdare ska även vara konsekvent och tydlig samt ska handläggningen av pedagogiska skäl bedrivas skyndsamt. I en rapport från Brå och i en granskning från Riksrevisionen har det framgått att det förekommer svårigheter i att leva upp till det lagstadgade skyndsamhetskravet för handläggning av ungdomsärenden i 4 § LUL. Riksrevisionen fann att den totala handläggningstiden är alltför långdragen. Polisen drar ut på tiden vid förundersökningen, åklagaren tar lång tid på sig att fatta beslut i åtalsfrågan och TR överskrider tidsfristen genom långdragna mål. Utöver det redovisade, förlängs handläggningstiderna ytterligare genom att socialtjänsten tar lång tid på sig att författa sina yttranden till TR. Europakommissionen har uttalat att i de fall en ung person är brottsmisstänkt, ska denna behandlas utifrån hans eller hennes ålder och mognad. Domstolsförfarandet måste således anpassas i avsikt att trygga den unges möjlighet att förstå och delta i rättegången. Om en ung person inte förstår förfarandet medför det att han eller hon inte kommer vara tillräckligt delaktig under rättegången, vilket påverkar den unges rätt att göra sin röst hörd och komma till tals i enlighet med BK. Unga lagöverträdare särbehandlas inom straff- och processrätt i förhoppning om att motverka att ungdomar identifierar sig som kriminella samt därigenom dras till ett umgänge med andra kriminella personer. Det finns även förhoppningar om att rättsprocessen ska fungera som en markör med en preventiv verkan. Brottmålsrättegångar är dock i huvudsak utformade av vuxna och för vuxna. Barn och unga brottsmisstänkta är således föremål för samma rättsprocess som vuxna utan någon faktisk anpassning efter deras ålder samt mognad. Under år 2002 gjorde Brå en utvärdering av reformen för påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare som trädde i kraft år 1999. Utvärderingen utmynnade i en rapport där Brå intervjuade sju ungdomar om deras upplevelser kring rättegången. Brå uppmärksammade särskilt två uppfattningar genom att lyssna till ungdomarna. De unga anförde att de inte alltid kände sig införstådda på hela förfarandet och på vad som sades samt att de inte ansåg sig komma till tals i tillräcklig stor omfattning. Uppsatsen undersöker huruvida unga lagöverträdares upplevelser av rättegångar kan anses vara stridande mot rätten till en rättvis rättegång och når slutsatsen att unga lagöverträdare inte får sin rätt till rättvis rättegång helt tillgodosedd. Rättigheten, som består av kriterierna skälig tid och oavhängig samt opartisk domstol, kan med anledning av bristerna som konstaterats i uppsatsen anses vara kränkt. Den oskäliga handläggningstiden i kombination med risk för att domare skapar sig förutfattade meningar om de unga tilltalade, kan anses strida mot rätten till en rättvis rättegång i enlighet med såväl EKMR som RF. I uppsatsen undersöks även domstolens möjlighet att förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i avsikt att åstadkomma en preventiv effekt mot ungdomskriminalitet. Till följd av att rättegångarna i huvudsak är utformade efter en vuxen person, blir slutsatsen att domstolen inte kan förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i tillräckligt hög utsträckning. Avsaknaden på ett barn- och ungdomsperspektiv under rättegångar kan därmed hindra att den preventiva straffrättsliga effekten gentemot ungdomskriminalitet vinner slagkraft. Det krävs att straffrätten uppfattas som trovärdig för att domstolen ska kunna uppnå en preventiv effekt gentemot ungdomskriminalitet; domstolens agerande och behandling av unga lagöverträdare är således en avgörande faktor i hur straffrätten uppfattas. De ungas upplevelser av rättegångar kan därmed indikera på att domstolen inte till fullo lyckas förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna. I fråga om vilken effekt som unga lagöverträdares upplevelser av rätt rättegångar kan medföra, dras slutsatsen att en stor risk för stigmatisering och fortsatt brottsbenägenhet föreligger. Genom att försumma de ungas rättigheter under en rättegång, förblir risken stor att de lämnar rättssalen utan någon påverkan på deras framtida beteende. Sammantaget avrundas uppsatsens slutsats med att framhålla att det krävs mer forskning beträffande ungas upplevelser av rättegångar inom ramen för rätten till en rättvis rättegång. Mer forskning skulle resultera i en vidare inblick i den problematik som det nyliga nämnda innebär. Denna forskning bör vara väsentlig då det behandlar unga individer och deras framtid.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)