Ska jag göra det eller inte? : En kvalitativ intervjustudie om ambulanssjuksköterskors upplevelser av att göra en orosanmälan av barn
Sammanfattning: Bakgrund:Under de senaste decennierna har medvetenheten om barnmisshandel samt utvecklingen av förebyggande politik kring detta ökat. Ambulanssjuksköterskor har en unik möjlighet att upptäcka dessa barn som misstänks fara illa då de är först på plats vid ett akut sjukdomstillstånd och kan se tecken i hemmiljön som kan leda till en orosanmälan. Det kan leda till ett minskat lidande för barnen men för att det ska kunna ske bör en medvetenhet om vad en orosanmälan innebär finnas. Syfte:Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att göra en orosanmälan av barn som far illa. Metod:En studie med tio stycken kvalitativa intervjuer gjordes. En öppen fråga med möjlighet till följdfrågor ställdes utifrån en intervjuguide. Materialet analyserades på en latent nivå utifrån Lundman och Hällgren Graneheims kvalitativa innehållsanalys. Resultat:Resultatet redovisas utifrån tre huvudkategorier; Misstankar väcks, Påverkan på orosanmälansamt Samarbete och Öppenhet. Av dessa kategorier framkom sju underkategorier som beskrev informanternas upplevelser. Det framkom att brist på kunskap angående identifieringen av barn samt en okunskap kring vad ens egenansvar innebär, finns. Rädslan för repressalier kan ses som en anledning till att orosanmälan inte görs. Slutsats:Utbildning i ämnet barn som far illa är av stor vikt för att kunna identifiera de utsatta barnen. En rädsla för repressalier kan vara anledningen till att orosanmälningar inte görs men skulle kunna öka om möjlighet till anonymitet i utförandet finns. Mer utbildning och stöttning i ämnet behövs.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)