Rättsteoretiska studier i anledning av skuldprincipens frånvaro i svensk skadeståndsrätt

Sammanfattning: Den här uppsatsen är ägnad en studie i rättsligt ansvar på grund av skuld. De två subdisciplinerna skadeståndsrätt respektive straffrätt möts i fråga om ett rättsligt ansvar – en rättslig skyldighet – att ofrivilligt prestera någonting på grund av rättsordningens underkännande av ett visst tillvägagångssätt. Men på vilken grund vilar denna skyldighet? Inom civilrätten talas allt som oftast om skulden såsom den skyldighet som följer av att någon träffat avtal om prestation enligt monetära- eller naturliga utfästelser. Och i straffrätten talas om skulden såsom klander tillika förutsättningen för straffsanktionen. Men i skadeståndsrätten lyser skuldbegreppet med sin frånvaro. Ansvaret för skada ankommer på en bedömning av händelseförloppet såsom ”adekvat kausalt” till skadan och skadevållaren ska därtill befinnas ha agerat ”culpöst” i förhållande till den därmed konstaterade orsaken. Om prövningen utvisar detta, förs talan om en befintlig fordran och skadevållaren kan för egen del konstatera sig häfta i skuld till käranden. Men rättsdogmatiken känner ingen personlig skuld härvidlag. Och någon skuldprincip har det inte varit tal om på 100 år. Den som i skadeståndsrättslig mening ålagts ansvar är istället skyldig därför att det har konstaterats föreligga ett sorts naturalistiskt samband mellan handlingen och skadan. Ett samband vartill skadevållarens person rätteligen anknyts. Denna märkvärdiga skillnad är vad som i den här uppsatsen är föremål för analys. Genom att som metod tillämpa historisk institutionalism och undersöka skuldens förekomst och begrepp i svensk rätt över tid, studeras rättsdogmatikens utveckling i syfte att förstå varför det rättsliga ansvaret för en och samma händelse, inte kan bedömas på ett för hela rättsordningen enhetligt sätt.