Ersättning vid inrättande av vattenskyddsområde

Sammanfattning: Detta examensarbete utreder om det går att reglera lagstiftning gällande ersättning vid rådighetsinskränkning på den enskilda fastighetsägarens mark, i de fall då expropriation sker i syfte att främja miljöskydd för specifikt ändamål. Utredningen avgränsas till miljöskyddet, specifikt vattenskyddsområden.  Den rättsdogmatiska metoden har legat till grund för arbetets utredning, där analys och studier av teori har genomförts inom bl.a. lagtext, doktrin, praxis och litteratur inom det aktuella forskningsområdet. Till detta har kompletterande intervjuer genomförts med advokat Michelle Hesselbrand, teknologidoktor Leif Norell och Uno Schön, funktionsansvarig för dricksvatten. Vidare redogörs för rättsfall, i syfte att åskådliggöra hur teorin tillämpas i praktiken. Vattenskyddsområden inrättas för att bevara och säkerställa kvalitet och kvantitet av råvattentillgångar. Skyddet är inrättat för att motverka kontinuerliga och tillfälliga föroreningar som människan förorsakar. Användning av bekämpningsmedel är det som förorsakar störst förorening i samband med markanvändning. Det har framkommit att rester från kemiska partiklar har hittats i vattentäkter, trots att kemikalierna sedan länge är förbjudna. Detta tyder på att nedbrytningsprocessen av kemikalierna tar lång tid och därför bör man eftersträva att använda bekämpningsmedel som är hållbara över tid och som inte förorsakar föroreningar. Vattendirektivet har upprättats av EU för att skydda och säkerställa vattenkvaliteten runt om i Europa.  I Sverige beslutar länsstyrelserna och kommunerna om vattenskyddsområden ska upprättas för ett specifikt markområde. I och med att det finns behov av att skydda vattentäkter, finns det även ett behov av att genomföra inskränkningar i markanvändningen. Genom vattenskyddsföreskrifterna förbjuds vissa typer av åtgärder och verksamheter kan bli tillståndspliktiga eller helt förbjudna. Alla individer som äger egendom omfattas av egendomsskyddet, vilket följer av 2 kap. 15 § RF. Den aktuella paragrafen har influerats av bestämmelser från EKMR:s “artikel 1-Skydd för egendom”. Fastighetsägarens egendomsskydd är starkt och kan enbart upphävas genom expropriation eller för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Enligt 2 kap. 15 § 2 st. RF framgår att ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Är det fråga om ersättning för åtgärder som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl, ska ersättningsrätten följa det som förespråkas av gällande lagstiftning, t.ex. MB.  Miljöbalken reglerar och upprätthåller bl.a. begränsningar för hälso- och miljöpåverkan. Syftet med MB är att uppnå en hållbar utveckling och säkerställa att människor i nutid och i framtid får en hälsosam och god omvärld att leva i. MB:s bestämmelser föreskriver rätten att upprätta skyddsområden för olika ändamål, som syftar till att ge skydd för påverkan som kan skada det skyddsvärda. När det beslutas om inrättande av ett skyddsområde, måste ställningstagande tas till skyddsintresset och det enskilda intresset. Om den enskildes rätt att använda mark eller vatten inskränks genom skyddsbestämmelser, får inskränkningen inte ske längre än det som krävs för att tillgodose syftet med skyddet. En intresseavvägning måste alltid ske vid inrättande av ett skyddsområde.  Den enskilde har rätt att ansöka om dispens från restriktionerna och om kompensation för intrång som upprättas för att tillgodogöra det allmänna intresset. Huruvida ersättningsrätt föreligger för den enskilde föreskrivs i bestämmelser i 31 kap. MB. Av aktuella bestämmelser framgår att ersättning ska ges för beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att markanvändning avsevärt försvåras för den enskilde. Uppkommer skada på mark där skyddsföreskrift inrättats enligt 7 kap. 22 § MB, ska bestämmelserna i 31 kap. MB och i ExL tillämpas, när markägarens ersättning ska beräknas.  I de fall ersättning inte kan beslutas, ska föreskrifter i ExL tillämpas. De inskränkningar som får ske i äganderätten, måste vara av allmänt intresse och ha väsentlig betydelse. Expropriation sker antingen genom äganderätt, nyttjanderätt eller servitut på fastigheter som inte är statligt ägda. Vidare måste intrånget vara samhällsekonomiskt lönsamt, vilket innebär att intrånget måste överväga de olägenheter som allmänheten och den enskilde drabbas av, varvid en intresseavvägning ska ske mellan det allmänna och den enskilde. Ersättning ska utgå i de fall fastighetsägarens äganderätt inskränks eller om denne drabbas av skador som tillkommer när ett intrång sker. Det finns olika sätt att beräkna ersättningens storlek på. Det kan handla om inlösen av hela fastigheten eller om ersättning gällande intrång på del av fastigheten i samband med expropriation av ett markområde, varvid ersättning utgår från marknadsvärdet och minskningen av marknadsvärdet efter intrånget plus ytterligare 25 %. Täcker ersättningen inte skadan utgår annan ersättning för att täcka den övriga skadan. Ersättning kan också utgå för företagsskada, som uppstår när fastigheten som exproprieras drabbas av ändrad markanvändning. I uppsatsen ligger fokus på att utreda två olika ersättningsmetoder för att beräkna ersättningen vid vattenskyddsområde; Jordbruksnormen och IAN-metoden. Jordbruksnormen upprättades för att fastställa ersättning vid vägintrång och utgår från att beräkna intrångsersättning utifrån skadornas omfattning. IAN-metoden uppskattar den rättsliga minskningen i fastighetsägarens avkastningsvärde och fastställer därigenom övrig ekonomisk skada för fastighetsägaren. Genom vår litteratur- och empiristudie, har vi kunnat styrka vår uppfattning om att ingen specifik metod kan användas för att beräkna ersättning vid inrättande av specifik metod kan användas för att beräkna ersättning vid inrättande av olika förslag på framtida forskningsområden, där vi presenterar rekommendationer på hur ytterligare undersökningar kan genomföras inom området, för att bl.a. tydliggöra hur ersättningen ska fastställas och regleras utefter intrångets karaktär.