Solsystemet

Sammanfattning: Vår världsuppfattning har förändrats genom seklerna. Den länge accepterade geocentriska teorin från antikens Grekland var att solen, planeterna och stjärnorna roterade kring jorden. Andra teorier var inte accepterade av varken kyrkan eller vetenskapen. På 1500-talet publicerades Kopernikus heliocentriska teori, som innebar att solen var i centrum och att jorden och de andra planeterna roterar kring den. Vad Kopernikus försökte åstadkomma var en enklare världsbild än grekernas komplicerade epicykelteori. Hans teori ansågs vara kontroversiell, särskilt eftersom den inte gav några särskilt bättre värden på planeternas positioner än den gamla teorin. Den som producerade de data som behövdes var Tycho Brahe, som i slutet av 1500-talet gjorde många upprepade observationer av planeternas lägen med hjälp av egenkonstruerade instrument på ön Ven. Efter hans död i början av 1600-talet fortsatte Brahes assistent Johannes Kepler med att utreda planeternas banor, vilket ledde till hans tre berömda lagar om planeternas rörelse. Lagarna var empiriska matematiska samband som således inte kunde förklara vad som styrde planetrörelsen. Utifrån Keplers lagar kunde därefter Isaac Newton förklara planeternas rörelse med hjälp av sin gravitationslag och de tre rörelselagarna. Med hjälp av Newtons formler så kunde man beräkna planeternas lägen på himlavalvet med godtycklig precision, och inte bara det: Newtons gravitationslag kunde på ett helt nytt sätt kombinera vardagens fall av ett äpple i en trädgård med hur planeterna rör sig utifrån en gemensam beskrivning. Denna uppsats kommer att ta upp Keplers och Newtons lagar mer detaljerat och även redogöra för den moderna kunskapen kring solsystemets dynamik och uppbyggnad.